Några av er har kanske läst eller hört att EU:s jordbruksministrar kommit överens om den framtida inriktningen för den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Men vad betyder det egentligen, och hur ser arbetet ut innan man kommer fram till ett sådant beslut? Vi har fått tag på Lisa Ehde- en mark-växt agronom som kan svara på de här frågorna och som berättar om hur det är att jobba med jordbrukspolitik utan att vara politiker!
Vad jobbar du med egentligen?
Jag är tjänsteman på Landsbygdsdepartementet, det innebär att jag är politiskt obunden och inte behöver byta jobb om vi skulle byta regering. Jag arbetar med att genomföra regeringens politik oavsett vilken regering vi har. Det innebär många olika arbetsuppgifter, till exempel att ta fram handlingslinjer för vad Sverige ska framföra vid EU-möten, träffa branschrepresentanter, åka på rådsmöten i Bryssel, läsa långa lagförslag, förbereda olika typer av underlag, hjälpa till med en debattartikel och hålla dragningar om aktuella frågor för Landsbygdsministern.
Vad gör du just nu?
Just nu går mycket av min tid åt till den pågående reformen av CAP (Common Agricultural Policy). För er som inte kanske inte hört detta, håller man på att förhandla fram hur CAP ska se ut från 2014 till 2020. Eftersom CAP utgör nästan halva EU-gemenskapens budget är det en mycket viktig och omdebatterad fråga inom EU.
Vad innebär den nya reformen av jordbrukspolitiken?
Kommissionen föreslår en rad förändringar. Den största skillnaden mot tidigare är att 30 % av gårdsstödet skall vara kopplat till tre åtgärder som lantbrukaren ska genomföra. Åtgärderna är i korthet att lantbrukaren ska ha flera grödor samtidigt, att permanenta gräsmarker ska bevaras och att en viss procentsats av marken ska användas för det som kallas för ”ekologiska fokusområden”. Sådana områden kan till exempel vara träda, skyddszoner eller stenmurar. En annan nyhet som föreslås är att unga lantbrukare ska få mer pengar och att lantbrukare med mycket små jordbruk ska ingå i ett mer förenklat stödsystem. De olika förutsättningarna inom EU kommer dock troligen leda till att slutförslaget innehåller MASSOR av undantag från reglerna och anpassningar till särskilda omständigheter, till exempel att många lantbrukare i Sverige bara kan odla vall.
Hur går det till när man utformar en ny jordbrukspolitik?
I oktober 2011 lade EU- Kommissionen fram sitt förslag till hur de vill att CAP ska se ut från och med 2014. Kommissionen beslutar dock inte om CAP:s framtid ensamma. För första gången ska också Europaparlamentet med sina 754 ledamöter vara med och bestämma.
Den stora utmaningen med CAP är att hitta gemensamma regler som fungerar i länder med helt olika utgångspunkter. Klimatet och förutsättningarna för jordbruk skiljer sig markant mellan norr och söder och strukturen på lantbrukssektorn skiljer sig också mer än man kanske kan tänka sig. Som exempel har vi i Sverige har närmare 70 000 lantbrukare och genomsnittsarealen är 43 hektar, men i Rumänien finns cirka 3 miljoner lantbrukare som brukar mindre än 4 hektar! Dessutom är det jättestora skillnader mellan länderna när det gäller nivån på stöden. Det säger sig kanske självt att det krävs en hel del förhandlande för att EU:s alla medlemsstater, Kommissionen och Europaparlamentet ska kunna komma fram till ett gemensamt förslag till ny jordbrukspolitik!
Hur går förhandlingarna till?
Utifrån Kommissionens förslag börjar medlemsstaterna förhandla i det som kallas ”rådet”. Rådet består av alla medlemsländer och länderna turas om att vara ordförande ett halvår i taget. Förhandlingar i rådet sker på olika nivåer; på tjänstemannanivå (med sådana som jag), på en mellanpolitisk nivå med Sveriges representant i Bryssel och på ministernivå där Landsbygdsminister Eskil Erlandsson representerar Sverige. Parallellt med arbetet i rådet börjar Europaparlamentet staka ut sin position gällande CAP.
För att ge ett exempel på vad det innebär att ena alla åsikter kan jag berätta att den person som satte ihop den första rapporten kring parlamentets syn på CAP fick strax över 8000 förslag till ändringar från andra parlamentariker! Parlamentet lyckades dock rösta igenom sitt förslag i mitten på mars, och rådet (det vill säga medlemsstaterna), kom fram till sin position sent på natten den 19 mars. När både rådet och parlamentet stakat ut sin position börjar det riktigt spännande förhandlingsarbetet när medlemsstaterna, parlamentet och kommissionen ska närma sig varandra. Målet är att nå en slutlig överenskommelse i juni i år. Införandet av den nya politiken får dock, i stora delar, vänta ända till 2015.
Är det verkligen kul att jobba med sådana här tungrodda processer?
När det dimper ned ett tjockt lagförslag på engelska som jag snabbt måste sätta mig in i, och när jag är väldigt nervös inför en dragning eller måste gå upp klockan 4 på morgonen för att hinna med ett flyg, och inte är tillbaka förrän midnatt, måste jag erkänna att det är mindre kul. Men för det mesta är det verkligen roligt, intressant och utmanande. Jag lär mig nya saker precis hela tiden och det känns som att man får vara med där det händer! Nu ser jag fram emot att se hur den politik som förhandlats fram ska förverkligas till verklighet. Jag har också lärt mig massor om EU-arbete som jag absolut inte fick lära mig under tiden på Ultuna.
Tack för att du ville vara veckans agronom Lisa!
