Mjölkens döende sälunge

Jag är nog lite sent ute, men igår ikväll såg jag Uppdrag granskning om “mjölkkrisen”. Det var ingen upplyftande stund direkt, men ett bra program som skapat många reaktioner.

Ja vad ska man då säga…

Dagens Arla är inte gamla Arla. Kooperationes idé om att göra medlemmarna till prissättare och ge säkerhet i intäkterna har spelat ut sin roll och idag är Arlabönderna värsta sortens pristagare.

Visst, som en av mjölkbönderna i programmet sa så finns det mycket att påverka vad gäller kostnader. Men va tusan, vem vill egentligen driva ett företag som går ut på att kapa kostnader – då har man ju uppenbarligen inte lyckats övertala slutkunden om värdet av produkten?

Och när det visas nybyggda mjölkgårdar i Kina så förstår man ju inte riktigt hur svenskt lantburk ska kunna konkurrera. 

Men så är det något som gör mig så himla irriterad vad gäller kommunikationen. Det finns massor av exempel på riktigt bra eller åtminstone effektiv marknadsföring, där till exempel Coop och Naturskyddsföreningen talar dirket till hjärtat hos vanligt folk.

Men det känns som svenskt lantbruk missar målet varje gång.  Uppdrag granskning är förstås ett väldigt redigerat program, och mycket har säkert klippts bort, men jag tycker ändå att det finns så många onödiga luckor.

Inte någonstans i dokumentären ger man exempel på vad som faktiskt är skillnaden för en svensk ko och en mjölkko i alla andra europeiska länder. Man snackar om att det är skillnader men kommer inte ner på konkret nivå, ger inga exempel. Alla dom mervärden som vanligt folk älskar och säkert skulle betala mer för kommer aldrig fram ordentligt:

  • Beteskravet – att vi är ensamma i europa om att ha lag på att alla går går ut på sommaren.
  • Att kalvar ska ha tillgång till grovfoder från 2 månaders ålder ( i många europeiska länder vill man få ett vitare kött genom att bara ge mjölk, vilket gör att kalven mår sämre och behöver mer antibiotika).
  • Att spaltgolv bara få finnas i helisolerade stall – när spaltgolv är betydligt vanligare i resten av Europa.
  • GMO-fritt foder(En superbra jämförelse mellan olika länder vad gäller djurskydd, miljö, skatter mm finns HÄR)

Varför görs skillnaderna inte mer konkreta? Vilken svensk kan relatera till “öppna landskap” – jag tor inte att så många ens förstår vad som skulle vara motsatsen. För att inte tala om ett begrepp som “strikt djurskydd” – vad innebär det för en person som aldrig varit på en gård?

När Naturskyddsföreningen visar svenska hyggen som protest mot skogsindustrin, och Coop visar “stackars” barnfamiljer med gift i kroppen visar mjölkbranschen glada kor på gröna ängar – men borde ju egentligen göra motsatsen.

En klok person sa en gång att det svenska lantbruket måste hitta sin motsvarighet till en döende sälunge för att folk ska fatta…

/ Brita

Jordkonst

Wheatfield is a spectacular work of Ecological Land Art conceived by Agnes Denes in 1982 to call public attention to certain values that are increasingly neglected by the globalized world, such as sharing food and energy, protecting the land, and fostering social and economic growth in a way that preserves quality of life for individuals and communities”

Det har varit ett bra tag sedan bloggen var igång senast. Men när det dyker upp spännande grejer med koppling till lantbruk och livsmedel så känner både jag och Frida hur det kliar i fingrarna.

Precis ett sådant tillfälle var det när jag hittade konstprojektet Wheatfield. Den amerikanska konceptkonstnären Agnes Denes ägnar sig åt något som kallas för “land art” eller jordkonst. Det mest kända konstverket skapade hon 1982 då hon såg till att 8100 kvaratmeter ödetomt utanför Manhattan planterades med vete.

Skörden från fältet skeppades sedan till 28 olika städer, under parollen “The International Art Show for the End of World Hunger”.

Det coola är att det i Milano i år görs precis samma sak, och man har också gjort ett event av det hela och låtit nyfikna vara med och bidra till sådden.

Jag hade gärna sett samma sak i Stockholm – det skulle kunna bli en samlingsplats för diskussioner om miljö och mat – ett lantbrukets Almedalen?

/ Brita

Grymt om svensk gris

Ingen kan väl ha missat Facebook-sidan Mitt liv som svensk gris som två grisskötare startade som ett svar på Djurrättsalliansens senaste utspel. Bakom sidan finns grisskötarna Madde och Elin som jobbar på en gård i Västmanland. Syftet är att visa hur det verkligen ser ut på en svensk grisgård, varken bättre eller sämre än vad det verkligen är. Citat från deras sida:

“Vi har startat denna sida på grund av att vi är trötta på att bli smutskastade av media och annat okunnigt folk…Här får ni en inblick i hur svensk grisproduktion faktiskt fungerar. Vi tänker inte hymla med något utan kommer visa upp allt så som det ser ut”.

SÅ JÄKLA BRA INITIATIV TJEJER!!! Sidan har dessutom fått stor spridning, just nu har sidan 6 200 likes och 3 600 personer “talking about this”. Är mycket imponerad (och lite avundsjuk!). Ett syfte med den här bloggen är, precis som Mitt liv som svensk gris, att vara en motvikt mot medias onyanserade bild av svensk livsmedelsproduktion och beskriva saker och ting ur ett producentperspektiv snarare än ett konsumentperspektiv. Vi är stolta över svensk livsmedelsproduktion och vill att människor åtminstone ska ha alla fakta på bordet. Självklart är det vi skriver här färgat av vår bakgrund men att bara läsa vad som står i media ger en rent felaktig bild av hur saker och ting är. En viktig målgrupp för oss har varit personer som inte har någon kontakt med livsmedelsproduktion. Det är dock lättare sagt än gjort att nå ut till dom. Att döma av kommentarerna på Madde och Elins sida har man faktiskt lyckats nå alla möjliga typer av människor som inte koll på hur det ser ut på svenska gårdar. Keep up the good work! 

Som vi skrivit många gånger förut är det viktigt att Sveriges livsmedelsproducenter på olika sätt möter konsumenter och berättar om sin produktion. Jag tror att många konsumenter är intresserade och vill veta mer om matproduktion. Men det jobbet kan väl skötas av livsmedelsföretagen som har resurserna och dom som faktiskt säljer direkt till konsumenten? Det duger inte. Svenska lantbrukare och folk i primärproduktionen måste med på tåget! Mervärdet hos svensk mat ligger först och främst i vad som sker ute på gårdarna, inte i förädlingsleden och livsmedelsindustrin. Att företag som Arla och Lantmännen berättar om kossor i Bregottfabriken och ansvar från jord till bord är bra men inte lika trovärdigt som att höra lantbrukare berätta om sitt dagliga arbete. Om man gör något bra måste man faktiskt kommunicera det för att få cred. I slutändan är det konsumenten som betalar för högt djurskydd, låg antibiotikaanvändning och låg bekämpningsmedelsanvändning – oavsett om det är på ICA, på restaurangen, sjukhuset eller i skolan. Om konsumenten inte är intresserad kommer heller inte ICA, restauranger, sjukhus eller skolor vara intresserade av att köpa in svenska råvaror.

Kan Mitt liv som svensk gris vara bland det bästa som hänt svensk grisnäring 2013?!

/Frida

Ost och helhetssyn

Allt som oftast blir man lite trött på vissa diksussioner som pågår i media där det liksom inte finns någon helhetssyn. Nu senast var det ju det här med hur mycket ost vi ska äta.

Inom ramen för sina “Miljösmarta matval” gick Livsmedelsverket ut med rådet att vi bör äta mindre mängd ost för klimatets sull. Enligt en rapport som tagits fram tillsammans med Naturvårdsverket är ost trea på listan över de produkter som “släpper ut” mest växthusgaser. Livsmedelsverket menar att man i första hand ska välja ekologisk och “klimatcertifierad” ost.

Visst jag kan förstå konceptet- det är klart vi ska tänka på vad vi äter. Genom att tänka på vilken mat vi väljer att äta gör vi ett val som kan påverka vår hälsa, klimatet, hur djuren hålls och villkoren för de som arbetar med produktion av livsmedel.

Det är svåra och komplexa val alltså….

Och det är just det man kan bli så trött på i sådana här sammanhang, att det komplexa i frågan inte kommuniceras. Hur ska man överhuvudtaget kunna göra ett bra val om man inte vet varför man gör valet och hur allt hänger ihop – att osten tillverkas av mjölk, att mjölk kommer från kor, att kor bidrar till biologisk mångfald och ett rikt odlingslandskap, och inte minst vad som skiljer Sverige från andra länder vad gäller anvädning av antibiotika och användning av växtskyddsmedel i fält.

I lantbrukskretsar blev många upprörda eftersom klimatcertifierad och ekologisk ost finns i så pass begränsat utbud att rådet innebär att man får folk att välja utländsk ost, vilket på många sätt inte är ett bättre val för klimatet och som dessutom kan slå hårt mot svenska mjölkföretag. Centerpartisten Staffan Danielsson tyckte att det var ett så felriktat och partiskt råd att han JO-anmälde Livsmedelsverket.

Jag är med på att välja mat med tanke på klimatet. Men det är ju ingen mening att göra det bara för någon annan säger det, det gäller först att förstå hur allt hänger samman och se helheten. Men det finns ju knappt någon bland varken myndigheter eller media, som agerar lite mer utbildande i den här typen av resonemang. Det funkar inte att ge ett perspektiv i taget och liksom utelämna saker som inte passar in i budskapet!

/ Brita

OBS: Kolla gärna in det här inlägget på en annan blogg som också reagerat på hur fel det blir när man “glömmer bort att nämna vissa saker”.

 

En himla bra dag!

Vi skulle knappast kunna ha kvar vårt namn på bloggen om vi inte passade på att tipsa om en speciell dag. Den 30 november, alltså nästa lördag, är det nämligen dags för Agronomdagen 2013.

Själva temat för dagen är “Matens pris” och Agronomförbundet (med Louise Valentin och Simon Strandvik i spetsen) har fixat en rad intressanta föreläsningar som hålls på KSLA i Stockholm.  För att man ska hinna med lite “gott snack” blir det också middag på kvällen!

På schemat står bland annat föreläsningar med Cecilia Mark-Herbert som är en fantastiskt inspirerande forskare i markandsföring, Patrik Holm-Thisner som kvalitets- och inköpsdirektör på McDonalds och Thomas Hoszek som är generalsekreterare för Lindingöloppet (!). Allt ska avslutas med en paneldebatt som hålls ihop av moderator Kjell-Arne Nilsson.

Man skulle ju kunna tro att detta är en dag för BARA agronomer, men så är det faktiskt inte! Alla som är intresserade av ämnet är välkomna :-)

Alla anmälningar ska göras till mailen agronomdagen2013@gmail.com.

Mer detaljer om tider och om anmälan kan du hitta via den här länken!

Bedrövligt med obedövad slakt

Återigen har debatten om kött som slaktats med halal- och koshermetoder blossat upp. Den här gången handlar det om att Trelleborgs kommun nyligen valt att förbjuda halal- och koshermat i skolan medan exempelvis Svedala kommun köper in halalslaktad kyckling från Danmark. Diskussionen i Skåne verkar förvirrad. Utan att ta ställning till vad skolor serverar eller inte vill jag göra ett inlägg i en fråga som verkligen får mig att må illa.

Svensk lag kräver bedövning innan avblodning. Det är inget påhitt utan kommer sig av att vi idag vet att djur, precis som människor, kan uppleva smärta och att obedövad slakt är mycket smärtsamt för djur. Sverige är det enda EU-landet som förbjuder obedövad slakt (tydligen bedövas av tradition alla djur även i Danmark).

I Sverige finns flera företag, bland annat Scan och Qibbla Halal, som slaktar och säljer halalkött där djuren bedövats innan de avblodas. Det som särskiljer halalslakt i Sverige jämfört med “vanlig” slakt är att djuret ska vara riktat mot Mecka och att en trogen muslim lägger halssnittet med en vass kniv samtidigt som denne uttalar orden ”Bismillah Allah o akbar” (i Guds namn, Gud är störst). Det är inga som helst konstigheter, jag har inga problem med att äta halalslaktat kött från Sverige.

Men jag blir väldigt ledsen när jag läser om hur djur slaktas obedövade utomlands. Stackars, stackars djur säger jag bara. Djuren vänds upp och ner i en sorts trumma och efter att halssnittet gjorts kan djuret vara vid medvetande i flera minuter. Läs gärna denna artikel publicerad i SvD 2010 som beskriver djurens lidande. Det sorgliga är att slakterier runt om i Europa utsätter onödigt många djur för obedövad slakt för att förenkla hanteringen av slaktkroppar och kanske också för att slippa bedövningsmomentet som så klart är en kostnad. Överproduktionen säljs som omärkt vanligt kött vilket innebär att man som konsument inte vet vad man köper (om man inte köper svenskt kött vill säga). Enligt artikeln i SvD visar siffror att upp till 80 procent av lammen och 15 procent av korna i Frankrike slaktas utan bedövning. I Belgien uppskattas andelen obedövade får och lamm till 90 procent av veterinärer och i Irland 50 procent.

Det borde inte finnas någon motsättning mellan svenskt djurskydd och religionsfrihet. Det finns inget belägg för att Koranen ska förbjuda bedövning, säger Namir Zetali, vice VD för slakteriet Qibbla Halal utanför Stockholm. De allra flesta svenska muslimer accepterar att djuret bedövas innan slakt. Vad jag förstår accepterar dock inte judiska församlingar i Sverige att djur är bedövade innan slakt (läs bland annat Gunnela Ståhles blogginlägg). Ibland hittar man skrämmande artiklar som argumenterar för att vi ska tillåta obedövad slakt i Sverige. Är det bara jag som undrar hur Sydsvenskan kan publicera en sådan okritisk artikel som denna från 2007?

Ett fåtal riksdagsledamöter har motionerat för att tillåta obedövad slakt. En av motionerna lades av Fredrik Malm (fp) för några år sedan. Till Sydsvenskan säger han “Det måste vara okej att hålla koscher eller äta halal, precis som det är okej att vara vegan”. Ok?!?! I meningen efter står det “Att djuren mår bättre av att bli bedövade före slakt är svårt att komma runt. Både Veterinärförbundets och Djurskyddsmyndighetens experter anser det”.

Vissa värderingar kan man inte rucka på, jag anser att det borde vara en självklarhet för alla anständiga människor att sträva efter att minimera djurs lidande. Kan vi inte visa empati och medkänsla med försvarslösa djur är vi illa ute. Naturligtvis skulle en vegetarian eller vegan snabbt invända att jag och andra köttätare borde sluta äta kött om vi verkligen vill minimera djurs lidande. Den diskussionen tar vi en annan gång…

/Frida

Hisnande!

Hittade ett himla coolt klipp som passar bra så här efter allhelgonahelgen!

Tydligen kommer traditionen med pumpor på allhegona från en irländsk sägen där smeden Jack sålde sin själ till djävulen för att få något starkt att dricka. Men smeden lurade djävulen flera gånger för att slippa bli av med sin själ. När Jack väl dog fick han varken komma in i himlen eller helvetet och blev därför en osalig ande på jorden. För att hitta fram fick han inte en riktig lykta utan istället ett glödande kol från helvetet och en ihålig kålrot att bära den i- därav pumpalyktorna som på engelska heter Jack-ó-Lantern.

Jag har alltid älskat sånna där “time lapse”- videor där man snabbspolar en planta som växer eller ett fält som börjar blomma. Hittade en fin sån video där man filmat hur en jättepumpa växer från mars till september – och det ser ju himla coolt ut!

/ Brita

Röda sjöar

När jag var ute med hunden i morse var det ta mej tusan riktigt kallt om öronen. Hösten har alltid varit min favoritårstid eftersom det är så härligt krispigt i luften! Som Frida nämnt i tidigare inlägg är det full fart på jobbfronten nuförtiden. Som reporter och webbredaktör på Jordbruksaktuellt får jag åka på en hel del resor och vara med när maskintillverkare runt om i Europa lanserar sina nya produkter… det är en helt ny och värld för mig och väldigt spännande!

Lite bilder från dom här pressträffarna kommer snart men så länge tänkte jag tipsa om en annan grej!

I USA är som bekant Thanksgiving en ganska “big deal” och då äts det tranbär. Just nu rapporterar många amreikanska nyhetssajter om att årets cranberry harvest är igång. Och det är minsann inte som vilken skörd som helst.

Eftersom det skulle ta alldeles för lång tid att plocka alla bären ett och ett fyller man fälten med vatten. Sedan kör man med en typ av tröska som lossar bären från rankorna och sedan är det bara att samla ihop bären på vattenytan och pumpa upp dem på en lastbil…

Rätt så cool syn faktiskt, kolla den fina videon nedan!

Cranberries from Alex Horner on Vimeo.

/Brita

Betkampanjen i full gång

Som ni kanske märkt är vi inte riktigt lika aktiva på bloggen som vi varit tidigare. Det beror på att jag och Brita numera är så kallade vuxna och jobbar! Båda två har flyttat till det fagra Skåne – Brita jobbar som webbredaktör på Jordbruksaktuellt medan jag sedan augusti jobbar som betkonsulent på Nordic Sugar. Som det hörs på namnet är det ett företag som producerar och säljer socker och andra sockerrelaterade produkter som exempelvis melass. Råvaran är såklart sockerbetor och just nu pågår årets betkampanj (för dig som inte är uppväxt i Skåne är kampanjen de fyra månader om året som betorna levereras till fabriken och produktionen är igång). Kampanjen är inne på sin tredje vecka och väntas pågå till mitten på januari.

Under dessa månader ska sockerbetor från knappt 2000 odlare och cirka 35 400 hektar vandra genom fabriken och bli till socker. Det är många ton betor som ska in, i runda slängar 2 miljoner ton! Cirka 600 lastbilar med betor levereras till fabriken i Örtofta varje dag under kampanjen och fabrikens dagliga betavverkningskapacitet är cirka 18 500 ton sockerbetor. Den årliga sockerproduktionen är ca 370 000 ton socker. Örtofta sockerbruk är en av de största och effektivaste sockerfabrikerna i Europa – en mäktig syn när man kommer kommer körandes på väg 104 eller åker förbi med tåget precis utanför.

Några bilder tagna i år strax innan vi öppnar mottagningen klockan 7 på morgonen:

Var Brita håller hus om dagarna och mer om mitt jobb kommer i senare inlägg!

/Frida

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...