Ekologiskt innebär mer cash till lantbrukaren

Förra veckan tipsade vi om en artikel i The Economist om jordbrukets potential i Afrika. Många småskaliga lantbrukare i afrikanska länder brukar sin mark ekologiskt på grund av avsaknad av mineralgödsel och bekämpningsmedel. I artikeln argumenterade man för att livsmedelsproduktionen och självförsörjningsgraden skulle kunna öka bland annat genom en ökad användning av mineralgödsel. Här är ett YouTube-klipp från FN som tar upp en annan aspekt av olika produktionsmetoder. I Uganda innebär en omställning från konventionell till ekologisk ananasodling stora inkomstökningar både för lantbrukaren och för grossister, exportörer etc. I Uganda och fallet ananas innebär ekologisk produktion att de inhemska leden i värdekedjan kan behålla en större den av kakan. Lite samma effekt som att köpa Fair trade kan man kanske säga. Det är inget iallafall jag tänkt på innan – alltså att ekologisk produktion kan innebära så stor skillnad i pengar till lantbrukaren, dom som jobbar för grossisten med mera. Hela den grejen blir för mig ett starkare argument till att köpa ekologiskt. I grund och botten tror jag på högsta möjliga produktivitet där så lite landresurser som möjligt tas i anspråk.

/Frida

Ett potentiellt självförsörjande Afrika

Läste nyligen en intressant artikel i The Economist om jordbruk i Afrika. Ingen skulle behöva gå hungrig där om man utnyttjade jordbrukets fulla potential. På kontinenten finns nämligen 60 % av världens obrukade jordbruksmark samtidigt som den redan brukade marken skulle kunna avkasta långt över dagens skördar. Skördenivåerna i Afrika är mellan en tredjedel och hälften av globala genomsnittsskördar. Jordbruksmaken i många afrikanska länder avkastar dåligt delvis på grund av överutnyttjande och utarmning av jordarna. Något som ökad användning av gödselmedel skulle kunna avhjälpa. Med rätt kunskap och insatsmedel skulle Afrika kunna dubbla sina skördar.

En nyligen utkommen rapport från Alliance for a Green Revolution in Africa (AGRA) visar på de stora utmaningar som hindrar potentiella produktivitetsökningar. En anledning till den låga användningen av mineralgödsel är priset – en lantbrukare i Zambia betalar 414 dollar per ton (nära 2 700 SEK) medan en nordamerikansk lantbrukare bara betalar 226 dollar per ton (knappt 1 500 SEK). Högre transportkostnader är en orsak men också mutor, hamnavgifter, lagringskostnader etc.

Ett av dom stora problemen är de höga transaktionskostnaderna för lantbrukaren att faktiskt sälja sina produkter. Upp till 20 % av lantbrukarens vinst går förlorad på grund av lagrings- och transportförluster. Många småskaliga lantbrukare har heller ingen information om aktuella spannmålspriser vilket gör att han/hon inte vet vilket pris man kan kräva. Bristen på kapital gör också att lagring och därmed en bättre förhandlingsposition är omöjlig.

Investeringar i infrastruktur och forskning är några av de saker som behövs. Från politiskt håll krävs också stöd i form av nationella livsmedelsstrategier med incitament för inhemska lantbrukare att odla mer än för eget behov. Exportförbud och stor import av billig spannmål från världsmarknaden uppmuntrar inte afrikanska lantbrukare att öka sin produktion. Utan att veta mycket om svensk agrarhistoria antar jag att Sverige och svenskt lantbruk måste ha upplevt liknande problem med höga transaktionskostnader och utarmning av jorden på 1800-talet och början av 1900-talet. Skillnaden var då kanske att vi inte hade möjlighet att dumpa livsmedelspriserna med hjälp av billig import, istället flyttade man till USA?

Delad mat är dubbel glädje

Hörde om en himla kul grej i helgen. Tydligen finns det i flera länder en dag då vem som helst får öppna restaurang. Det kan vara hemma på kontoret eller på gatan. På sajten Restaurant Day sätts ett datum, nästa tillfälle är den 16 november, och den som då vill starta restaurang för en dag kan lägga upp öppettider, typ av mat och plats och hoppas på att någon vill komma. Restaurant Day hålls fyra gånger per år.

Bilderna kommer från Restaurant Day’s pressfoton.

Vi har ju flera gånger innan varit inne på temat “delandets ekonomi” eller “the sharing economy”. En ny inställning till ägande som troligen kommer vara (och redan är!) en viktig del av framtidens affärsmodeller.

En av de mest kända plattformerna inom delningsekonomin är Airbnb där man kan hyra boende från privatpersoner istället för att ta in på hotell. Nu finns också ett Airbnb fast för mat! På EatWith.com kan man signa upp som gäst eller som värd och på så sätt bjuda på, eller bli bjuden på, en måltid hemma hos någon under resan.

Sajten startades för att fler skulle kunna undvika de typiska turistfällorna till restauranger som finns i alla storstäder och istället kunna hitta en lite mer genuin middag. Värden sätter ett pris per gäst och EatWith tar ut en avgift på 15%. På hemsidan är det bara att söka på plats, språk och antal personer för att kolla om det serveras någon middag i närheten.

Läs mer om idén i Time magazine.

Voilá!

Få dina fiskar varma

För några veckor sedan skrev vi om att fiskar simmar om kor, och med det menas att det nu produceras mer fisk än nötkött i världen. Att odla fisk, skaldjur och växter i vatten kallas för vattenbruk, en typ av odling som har stora möjligheter att integreras i våra odlingssystem för att på ett bättre sätt sluta kretsloppet och undvika näringsläckage.

Ett begrepp som kommer upp i fler och fler sammanhang är aquaponics, vilket är en kombination av aquaculture (vattenbruk) och hydroponics (odla växter i vatten). Konceptet går ut på att man använder avföring från fisken som näring till plantorna, vattnet som passerat plantorna renas och kommer tillbaka till fisken igen. Systemen har fått stort genomslag på småskalig nivå, bland annat har företaget Back to the roots (som finansierats av Kickstarter) tagit fram ett fint litet akvarium med växter på toppen.

Men det finns också stor möjligheter att sluta den här typen av system på mer storskalig nivå. Där näring från vattenbruk kan användas som näring på fälten och plantor rester från fälten kan bli mat till fisken! Läs om en sådan forskningssatsning här. Det kräver dock att det satsas mer på vattenbruk i Sverige.

Inte utan att man bli lite sugen på att en liten aquaponicsanläggning i köket när man ser de engagerade killarna bakom Back to the roots. Samma killar har tagit fram ett svamp-kit som går ut på att odla svampar i en kartong.

Snart kanske landsbygden är ett enda stort vattenland, fränt!
/ Brita

Let’s talk about soil

De senaste dagarna har jag trillat över en hel del information som handlar om jorden…och då menar jag alltså inte planeten jorden utan jorden som vi planterar i. När det handlar om att förändra systemen för att producera mat, så är jordkvalitet väldigt centralt.

Enligt FAO kommer 90% av den mat i äter från jorden, på ett eller annat sätt. Men varje år förstörs 10 miljoner hektar odlingsbar mark genom erosion, ohållbara jordbruksmetoder och byggnationer. Tillgång till jord av hög kvalitet är alltså en bristvara och redan nu har ju racet om jorden börjat genom det som kallas “land grabbing”.

Men nu verkar en jordrörelse växa till sig och fokus på jordkvalitet öka. Den här sommaren anordnas under fem veckor Summer of Soil i Järna, där finns en utställning som är 200 m2 stor, vilket symboliserar den mängd odlingsbar mark varje person i världen skulle ha om vi delade upp den. Lite senare i år är det också Global Soil Week den 27-31 oktober i Berlin, och som lite uppvärmning inför den veckan har de gjort den hör fina filmen “Let’s talk about soil”. Se den!

/ Brita

Köttdebatt i Almedalen

Inte heller i år var Absolut agronom representerad på Almedalsveckan i Visby. Det var många debatter och seminarium jag gärna hade lyssnat på, inte minst Svenskt Kötts frukostseminarium med rubriken Sveriges dyraste matkasse! Svenskt Kött ställde frågan: Varför är det bara konsumenterna som ska ta ansvar för matkvalitén? Medverkande i debatten var följande personer:

  • Louise Ungerth, Chef Konsument och Miljö, Konsumentföreningen Stockholm
  • Marie Söderqvist, VD, Livsmedelsföretagen
  • Johanna Hållén, Press- och policychef, PRO
  • Dan Jakobsson, Färskvaruansvarig, ICA Sverige
  • Ann-Helen Meyer von Bremen, Samtalsledare.

Onekligen intressanta personer inbjudna för att diskutera frågan. Som tur är filmade Svenskt Kött hela debatten så vi som inte var där kan ta del av vad som sades ändå. Videon finns tillgänglig på deras webb och på YouTube. Om man inte vill se hela debatten så kommer godbitarna sådär 33 minuter in i klippet.

Svenskt Kötts vd Maria Forshufvud inledde seminariet med att säga att “billig mat är inte alltid billig och dyr mat är inte alltid dyr. Och definitivt inte på sikt”. Moderatorn Ann-Helen Meyer von Bremen fortsatte med att säga att bakom det låga priset finns ett pris som inte syns. Vad kostar det exempelvis oss konsumenter och samhället att många djur i världen utfodras med antibiotika i tillväxtfrämjande syfte? Vad är priset för grisar utan knorr och priset för kor som inte får gå på bete? Det låga priset innebär ofta mat som inte produceras på ett hållbart sätt, något som kommer leda till höga kostnader på sikt.

Som jag tolkar det vill Svenskt Kött att industri och handel tar ett större ansvar för att den importerade maten som säljs i svenska butiker uppfyller en högre produktionskvalitet. Det vill säga att större krav ställs på djurskydd och klimathänsyn. Det är kanske inte rimligt att konsumenten själv ska ta ansvar för att göra “rätt” val i butiken. Med rätt val menades i debatten kött som lever upp till djurskyddsstandarder lika den svenska. Det fanns personer i panelen som ansåg att debatten om konsumenternas jakt på låga priser som ett problem är nedlåtande och har ett “von oben-perspektiv”. Det finns nämligen många i Sverige som inte har råd att tänka på djurskydd etc. utan faktiskt måste jaga låga matpriser. Naturligtvis är det så och det måste man vara ödmjuk inför men som föredetta studenter beroende av CSN kan varken jag eller Brita hålla med om att det med en låg inkomst skulle vara omöjligt att köpa svenskt kött!

Ett kul inslag i debatten var att publiken kunde sms:a frågor till panelen via Ann-Helen. Många vettiga frågor trillade in i telefonen, bland annat en som gick ut på att: Vem har råd att äta hållbart om inte vi i Sverige?! Moderator Ann-Helen lyfte frågan om det skulle vara bra med en lägsta nivå för djurskydd som handeln och industrin gemensamt tar ansvar för. Alltså att alla köttprodukter som säljs i svenska matbutiker ska uppfylla en viss standard för att säkerställa ett lägsta djurskydd. Tycker inte alls att de medverkande personerna gav ett bra svar på den frågan. I publiken fanns dock Åsa Domeij som är ansvarig för miljö och socialt ansvar på Axfood. All cred till Åsa som vågade ta i frågorna! Synd att Åsa inte stod på scenen, hade gärna lyssnat mer på vad hon hade att säga.

Åsa Domeij menade att ett lägsta golv borde läggas av politikerna men att detta inte görs. Istället är det handeln som måste gå före lagstiftarna om det ska ske en förändring. Hon pratade om en grundläggande djurskyddscertifiering som skulle omfatta allt kött även om kraven skulle se olika ut i olika länder. En sådan certifiering skulle innebära att även lågprisköttet skulle ha en garanterad basnivå för djurskydd. Det räcker inte med att handel ställer krav på sina leverantörer i avtal – ett certifieringsprogram innebär årliga kontrollbesök på gårdsnivå för att säkerställa att kraven efterlevs. Slutligen frågade Ann-Helen om det finns några produkter i svensk handel som panelen skulle vilja ta bort för att de helt enkelt inte är OK ur ett hållbarhetsperspektiv. Panelen kunde inte komma på några sådana produkter medan Åsa Domeij bland annat nämnde kött producerat med mycket antibiotika. Inom EU är det exempelvis vanligt med gruppbehandling vilket innebär att även friska djur behandlas med antibiotika.

Åsa Domeij är min nya rockstar, läs hennes blogg här!

/Frida

 

Skyddet av åkermark måste stärkas

Makthavare och politiker har ännu inte förstått vilken oerhört viktig naturresurs åkermarken är. Förra veckan skrev vi om begreppet Peak Soil och skyddet av åkermark. Skyddet är idag svagt på många håll i världen och åkermark exploateras för att bereda plats åt bebyggelse och infrastruktur. Tidigare i år tillsattes en statlig utredning för att se över hur det lagliga skyddet av åkermark fungerar i Sverige. Utredningen förväntas vara klar i september i år och det ska bli mycket intressant att ta del av vad man kommit fram till och vilka åtgärder som föreslås. Idag är det följande paragraf i Miljöbalken som utgör det lagstadgade skyddet av jordbruksmark:

…Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk….

Fina ord men betyder i praktiken inte så mycket eftersom kommunerna har planmonopol, vilket innebär att de själva har rätten att bestämma över sin markanvändning. Förslag för att stärka skyddet av åkermarken består bland annat av att klassa åkermark som riksintresse på samma sätt som natur- och friluftsområden eller att göra skydd av åkermark till ett nationellt miljömål. Dessa förslag skulle begränsa kommunernas rätt att själva bestämma hur mark ska användas.

I USA utgör olje- och gasbolag ett hot mot jordbruksmarkens framtida produktionsförmåga samt matens livsmedelssäkerhet. Bilden nedan hittade jag på Pinterest och föreställer två jordbrukare i Pennsylvania som står i närheten av en okonventionell gaskälla där skiffergas utvinns genom fracking. Dom protesterar mot de negativa effekter som tekniken misstänks ha på jordbruk, vatten och luftkvalitet. Fracking är ett kontroversiellt ämne i USA och många menar att det finns stora risker med tekniken som enkelt uttryckt går ut på att stora mängder vatten, sand och kemikalier pumpas ner i underjorden under högt tryck för att skapa sprickor runt berggrunden och olje/gasfyndigheter. Många lantbrukare är oroade över att tekniken förstör möjligheterna att bedriva växtodling och animalieproduktion i närområdet bland annat genom att grundvattnet kontamineras vilket innebär risker för både människors och djurs hälsa.

/Frida

Dagens tips: Worldfavor

Både lite nu och då hör man om olika typer av hållbarhetsutmärkelser som delas ut bland företag. Undersökningar som visar hur pass hållbara olika varumärken uppfattas vara blir också mer och mer vanligt. Som exempel knep Lantmännen och Arla plats ett och två i Sustainable Brands mätning inom kategorin livsmedel.

Men i samma veva har Arla fått stor kritik för att använda sig av märkningen “klimatkompenserad” på ekologiska produkter. Kritiken baseras på att det trädplanteringsprojekt, som klimatkompensationen bygger på, inte fungerat. Att de som utför arbetet inte fått betalt, och det inte är säkert att träden kommer finnas kvar så pass länge att de faktiskt kan göra någon skillnad när det gäller koldioxidutsläpp.

Som vi skrivit om tidigare, är det en snårig djungel att hålla koll på vad olika produkter kommer från och vad produktionen av dessa har för på omgivningen. Även om man vill göra ett medvetet val kan det ibland vara otroligt svårt att hitta rätt. Inte minst kan det vara jättesvårt för företag och organisationer att kommunicera vad de gör på ett bra sätt!
Precis det här problemet har Worldfavor identifierat. 

I våras var jag och lyssnade på en presentation med några av personerna bakom Worldfavor, en sajt som man skulle kunna beskriva som ett hållbarhets-facebook. Tanken är att det på sajten skall finnas mätbar information som speglar olika hållbarhetsaspekter av företag. Målet är att kunna jämföra olika företag och produkter med varandra. Vad gör det till exempel för skillnad, ur hållbarhetssynpunkt, om jag köper en TV från LG istället för en från Sony? I förlängningen skall man också kunna skapa sin egen personliga profil och registrera sin inköp och konsumtion och se vad man själv har för påverkan. En fantastisk idé!

Sajten är än så länge under uppbyggnad. Det tar sin tid att knyta företag till sig och att samla och strukturera informationen. Men man kan redan nu testa att söka på olika företag och se exempel på hur det kan se ut.

En snabb presentation finns i videon också!

www.worldfavor.com
/Brita

Studenter driver universitetets hållbarhetsarbete

Är du student och drömmer om att jobba med hållbarhetsfrågor? Även om de flesta stora svenska företag jobbar med hållbarhet på ett eller annat sätt är det ganska glest mellan jobben. Inte heller är det så lätt att hitta sommarjobb eller andra projekt inom området för att boosta sitt CV och skaffa praktisk erfarenhet. Vi har dock snubblat över en artikel i Akademiska Hus magasin Aha som kanske kan ge dig några uppslag!

Vid universitetet i Maastricht ansvar sedan 2010 studenterna för universitetets hållbarhetsarbete. Arbetet sker inom en studentstyrd universitetsavdelning vid namn Green Office, vilken har full beslutanderätt, en egen budget på 130 000 euro och 9 anställda. Dom anställda är nästan uteslutande studenter och har betalt för 14 timmars arbete i veckan – många pluggar parallellt med arbetet. Deras uppgift är att utreda och implementera hållbarhetslösningar inom olika områden. I dagsläget ligger fokus främst på att göra den dagliga verksamheten mer hållbar – det handlar exempelvis om resursbesparingar i universitets fastigheter genom att se över belysning, värme och energi. Ett nyligen avslutat försök med mjukvaran Powerman på några datorer visade sig vara lyckat – nu ska programmet installeras på universitetets samtliga 5 000 datorer. Tack vare programmet går datorerna ned i viloläge efter 15 minuter och studenterna har gjort beräkningar som visar att besparingen motsvarar 65 000 euro per år och koldioxidutsläpp på 90 ton. Andra projekt man jobbar med är plaståtervinning i biblioteket, varuautomater med ekologisk mat och rörelsedetektorer i föreläsningssalarna så att belysning släcks när ingen är där.

Förra året vann Green Office det internationella studentnätverkets ISCN:s pris för bästa studentledda projekt och priset Sustainabul Award för bästa och mest transparenta hållbarhetsstrategi. En anställd säger till tidningen att organisationens fördel är att de som studenter kan vara mer “cutting edge” samtidigt som de fått mandat från universitetet. Det kan tilläggas att Maastrichts universitet har 16 000 studenter och 4 000 anställda så det är ingen liten organisation. Arbetet inom Green Office började med att en grupp engagerade studenter fick i uppgift av universitetsledningen att göra en analys av universitetets förbrukning och förbättringspotential inom energiförbrukning, vattenanvändning, sopsortering, återvinning, transporter samt klimat. Ett år fick studenterna på sig och det resulterade i en rapport som översteg allas förväntningar. Läs mer om Green Office här.

Tycker det här är ett klockrent exempel på hur universitet kan skapa närmare relationer till näringslivet och samtidigt ta till vara studenters drivkraft och förändringsvilja. Liknande projekt borde kunna drivas inom en rad andra områden också. Några av våra idérika läsare som fortfarande pluggar som tänker charma rektor med flera och starta ett hållbarhetsprojekt på SLU? :-)

Bilden föreställer hur ett hållbart campus skulle kunna se ut och är skapad av KIT-arkitektur och Hanna Erixon. Bilden är en del av ett projekt i samarbete med KTH och Stockholm Resilience Centre för att ta fram en vision av ett hållbart campus.

Business as usual är inget alternativ

Kolla in den här snygga videon publicerad på The Guardian som gjorts i samarbete med Accenture (som även finansierat den)!

 

I en tid då effekter av global uppvärmning negativt påverkar världens ekonomier och bristen på råvaror ökar är begreppet “business as usual” inte ett alternativ. Radikala förändringar krävs och det är det privata näringslivet som måste ta stafettpinnen. Att kontrollera sitt avfall, använda renare energikällor och samarbeta med NGO’s och myndigheter är några exempel på hur företag kan hjälpa till att skapa en cirkluär ekonomi.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...