Det nya matlandet Qatar – Genialt eller dårskap?

Blev tipsad om en fantastisk artikel i tidningen TIME. Rekommenderas starkt! Om du inte orkar läsa den långa artikeln kommer här en sammanfattning.

Ökenlandet Qatar som har en årsnederbörd på 74 mm planerar att bli självförsörjande på livsmedel för att säkra behovet av mat i en allt mer osäker värld med stora prisfluktuationer på livsmedel. Planen är att landet som idag importerar 90% av all sin mat inom 12 års tid ska vara oberoende av livsmedelsimport. För att nå målet krävs genomgående förändringar såsom nya stora anläggningar för avsaltning av havsvatten, ett minskat användande av fossila bränslen till fördel för en stor andel förnyelsebar energi i energimixen, växthus som täcker kvadratmil, effektivare konstbevattning och en social revolution för landets lantbrukare som kommer åtnjuta nya möjligheter villkorat med en stor dos reglering och myndighetskontroll.

Låter dyrt minst sagt. Regeringen har redan avsatt $25 miljarder och privata finansiärer kommer bidra med mångdubbla belopp. Men det verkar inte vara ett problem för Qatar som är ett av världens absolut rikaste länder räknat till BNP per capita tack vare sina enorma naturgastillgångar. BNP per capita uppgår till $88 000 (motsvarande siffra för Sverige uppgår till $38 000). Bakgrunden till beslutet att bli självförsörjande är att landet insåg sin sårbarhet i och med livsmedelskrisen 2007 och 2008 då det inte spelade någon roll hur stor plånbok man hade, det gick inte att få tag livsmedel på världsmarknaden.

Vatten. I landet finns inga sjöar eller vattendrag. Idag konsumerar landets befolkning 1,2 miljoner kubikmeter avsaltat vatten per dag. Storskaligt jordbruk för att föda landets 1,8 miljoner invånare skulle dagligen kräva ytterligare 3,5 miljoner kubikmeter avsaltat vatten enligt landets jordbruksdepartement (och den beräkningen håller bara om de mest effektiva bevattningssystemen används). För något grundvatten att tala om finns inte i landet, hydrologer uppskattar att 85% av grundvattentillgångarna har utplånats. Avsaltning av havsvatten är extremt energikrävande och sker idag med hjälp av fossila bränslen. I framtiden ska vatten avsaltas med solceller för att systemet ska vara så (miljömässigt, inte ekonomiskt) hållbart som möjligt. Havsvatten kommer att avsaltas i anläggningar vid kusten och för att transportera avsaltat vatten till jordbruksområden längre in i landet krävs enorma investeringar i infrastruktur, något som subventioneras av staten i mycket hög utsträckning. Vattnet som lantbrukarna använder till konstbevattning kommer vara gratis men den kommer att kontrolleras strikt av staten för att se till att det inte slösas med den knappa och dyrbara resursen. Bönder ska också utbildas i de senaste tekniken inom vattenkonservation.

Odlingsmark. Andelen odlingsbar mark uppgår till 1% av landets yta enligt FAO (eller 6% av qatarierna själva). Den ytan kommer inte att räcka på långa vägar om landet ska bli självförsörjande. Om man skulle sänka ambitionsnivån och bara vara självförsörjande till 65% skulle ca 30 000 hektar mark med hög salthalt och hård skorpa, så kallad sabkha, behövas göras odlingsbar. Lösningen är att importera gödsel, STORA mängder gödsel. För att producera 1,7 miljoner ton mat per år (vilket motsvarar 65% av landets behov) måste Qatar importera runt 60 miljoner ton gödsel årligen. Den mängden gödsel motsvarar en årlig produktion från 3 miljoner kor! Det kommer ta ca 10 år av gödslande för att odlingsmarken ska bli självförsörjande (någon markväxtagronom som vet vad som menas med det?). Trots det kommer landet alltid vara beroende av import av mineralgödsel.

Projektet kommer inte bara kosta pengar, kritikerna oroar sig för miljöeffekterna, bland annat effekterna av att saltet som fås vid avsaltningen dumpas i havet. Har vi några markväxtagronomer som läsare? Vad tror ni om att Qatar ska bli självförsörjande rent agronomiskt? Och vad säger nationalekonomerna om komparativa fördelar? Tycker det låter som ett Babels-torn-projekt! Finns det inga andra lösningar? En person i artikeln i TIME menar att Qatar kan minska sin sårbarhet genom att investera i FoU i länder med bättre förutsättningar för livsmedelsproduktion (som man sedan kan importera mat av)…

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

2 thoughts on “Det nya matlandet Qatar – Genialt eller dårskap?

  1. Liknelsen vid Babels torn är klockren. Enorma resurser ska läggas på ett prestigeprojekt, inte för att rivalisera och överglänsa någon gud men väl för att betvinga naturen. Men medan tornet i den bibliska berättelsen var ett uttryck för den enade mänsklighets styrka är det här raka motsatsen: ett symptom på den söndrade mänsklighetens rädsla. Som konstateras i artikeln skulle avkastningen av resursinsatserna bli oerhört mycket större om de satsades på annat håll. Samarbete och tillit skulle kunna föra olika folkslag närmre i det här fallet, in i ett ömsesidigt beroende. I nationalekonomens värld finns det ingen vackrare garanti för fred och stabilitet än just ömsesidigt beroende. Detta är motsatsen, ett kliv av hybris in på isolationismens väg. När var och en ser till sitt eget bästa ser ingen till just de komparativa fördelarna, vilket är i det närmaste övertydligt i det här fallet.

    För att ett projekt av det här slaget skall lyckas krävs långsiktigt engagemang, en förpliktelse som inte kommer kunna brytas utan påtagliga prestigeförluster för de inblandade. Givet att detta är missriktat och omdömeslöst från början (vilket kanske inte alla agronomer håller med om?) kan det komma att begränsa den lilla nationens handlingsutrymme farligt mycket i en tid och region där förmågan att anpassa till snabba förändringar blir allt viktigare. Att lita till sin egen förmåga, delvis på bekostnad av andras, till varje pris är som att bygga sig ett fort. Kortsiktigt är murarna en trygghet, men förr eller senare blir de ditt fängelse.

    Byggandet av Babels torn avbröts när en avundsjuk gud tog ifrån människorna deras gemensamma språk. I Qatar talas idag mängder av språk bland den majoritet av befolkningen som är där som gästarbetare. Den lingvistiska variationen må vara stor, men ett språk har människorna fortfarande gemensamt, pengarnas. Qatars oljereserver är dock begränsade, vad händer när de tar slut och det gemensamma språket sinar med dem? Återigen sprids människorna, men efter sig lämnar de inte en berättelse om stora ambitioner som endast något övernaturligt kunde sätta stop för, utan på sin höjd en stinkande hög av gödsel i öknen.

    Men så illa behöver det kanske inte gå?

  2. Stötte just på den här hemsidan, och efter att ha bläddrat lite så tycker jag mig som gammal överårig agronom kunna glädja mig åt eran nyfikenhet och de fräscha synpunkterna på vad som händer inom den agrara fronten.
    Den här artikeln kan mycket väl tjäna som utgångspunkt för lite synpunkter och tips för den allmänna agronomin, som jag inhämtat teoretiska och praktiska grunder till under min tid. Jag har också de senaste åren letat fram en hel del gräsrotshistoria och läst nutida forskning som gett mig uppslag till en förhoppningsvis bättre förklaringsmodell för den mänskliga utvecklingen i förhållande till jordbruk än den spretiga “biodiversitetsvariant” som nu används överallt.

    Jag har byggt min teorigrund i huvudsak på en rapport från CUL/SLU och försökt förklara den på min hemsida under länken http://www.busvebacken.se/EmPower. Allt vi gör byggs upp av energi och exergi i många steg till slutproduktens emergisumma. Den enda insats varje enskild människa bidrar med är sitt arbete, som måste eldas med livsmedel. Produktionen från själva arbetsinsatsen måste i teorin vara större än vad som motsvaras av min nuvarande konsumtion eftersom den även ska täcka den del av livstiden, under vilken jag och dom som är beroende av mig inte arbetar men ändå konsumerar.
    Bland storkonsumenter som inte producerar är t ex enligt ett TVprogram häromdan bank och börsvärlden när dom ägnar sig åt vinstuttag och sedeltryckande utan realunderlag, vilket hittills inte har beaktats i t ex nobelprisekonomernas nationalekonomiska analysmodeller.
    Det är HELA produktionen, vilken är densamma som konsumtionen, som utgör människan och hennes dominerande ekossystem här på jorden och som givetvis påverkar klimatet. Jordbrukets del av resursen är stor, när det gäller andelen mark i förhållande till de naturliga ekosystem som finns kvar, och jordbruket förbrukar förmodligen 100 procent mer fossilenergi än natursystemen. Å andra sidan är detta en energimängd som används för en livsnödvändig konsumtion och den är liten jämförd med den stora totalmängd som går åt för all övrig konsumtion. Frågan där är vad man kan spara in på?
    Däremot kan jag inte se att det är någon skillnad på vilda växters eller konstgjorda grödors förmåga att först binda solenergi och alla näringsämnen medan dom lever och växer, för att sedan släppa ut resterna i lakvatten och atmosfären när dom dör och ruttnar. Det ankommer utan tvivel på oss själva att dirigera en tillräcklig ström av detta energisystem från skörd och förbi vår matsmältning innan resterna på samma naturliga sätt återgår till omgivningen. Fotosyntesen och alla följdprocesser i naturen innehåller både energikrävande organisk kolkemi och oorganiska kemiska processer för att binda eller frigöra energi, vilka på samma sätt med nödvändighet måste upprepas i den mänskliga agrikulturen utan att behöva betraktas som vare sig konstgjorda eller energislösande, om man ser till helheten.

    Så till Qatar. Dom har alldeles säkert en poäng i att satsa på ett sådant projekt. Babels torn är ju det man har byggt i skyskrapestaden, och denna kommer inte att producera någon samhällsnytta när oljan tar slut. Då måste man börja direktproducera sin egen konsumtion om man ska bo kvar, och den allra säkraste framtida konsumtionsvaran är mat, som man redan upplevt problem med att kunna köpa utifrån – det handlar om en mycket gammal beredskapspolitik som Time och även jag behandlat i länkade artiklar om den intressanta Mayakulturens uppgångar och fall.
    Resursbegränsningarna ligger i arbetskraft enl ovan och tillgång till egen markyta. I dagsläget köper man ju billig arbetskraft utifrån eftersom den egna livsstilen inte kan kombineras med egna arbetsinsatser till immigranternas låga löner.
    Nu har man i Quatar både folk att försörja, obegränsad mängd solinstrålning, gott om markyta och ett överflöd av investeringskapital. Det beskrivna odlingsprojektet visar väl ungefär var marginalkostnaden ligger idag för att skapa ny produktion på ny mark, som ersättning bl a för alla gamla markinvesteringar som läggs under asfalt. Här har man råd att satsa på forskning kring ex vis solceller, avsaltningsprocesser och kanske inte minst hur man ska utnyttja de stora saltmängder som erhålls. Härifrån borde man väl också kunna utvinna och återcirkulera de flesta sorterna av näringsämnen som tidigare runnit ut och lösts i havsvattnet.
    Själva jordbrukandet låter inte så svårt om man betänker att man i växthus kan intensivodla i ren stenull. Det är nog mest en investeringsfråga. Den presenterade gödselproblematiken låter mer som en tidningsanka. En uppbyggd mullhalt i “topsoilen” är bra för en nederbördssberoende fältodling, men förmodligen inte lika nödvändig vid kontinuerlig bevattning, där man kan tillföra näringslösning som så småningom ändå bygger upp en naturlig mullhalt i rotzonen.
    Vid all odling finns ett behov av att ibland tvätta ur ett ackumulerat saltöverskott i rotzonen – det måste finnas med i kalkylen och ger även det önskvärda tillskottet till grundvattenreserven som man talade om i orginalartikeln.
    Hela projektet handlar egentligen om att upprepa egyptiernas gamla uppbyggda jordbruk i samma slags miljö men utan floden som måste ersättas med att gå direkt till flodens källa, havet.
    Quatarinnevånarnas största framtidproblem ligger förmodligen i att utjämna skillnaden mellan hög och låg livsstilskonsumtion bland innevånarna – ett demokratiproblem för hela världen om allas rätt att leva och överleva, men extremt stort i gulfstaterna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>