Let’s talk about soil

De senaste dagarna har jag trillat över en hel del information som handlar om jorden…och då menar jag alltså inte planeten jorden utan jorden som vi planterar i. När det handlar om att förändra systemen för att producera mat, så är jordkvalitet väldigt centralt.

Enligt FAO kommer 90% av den mat i äter från jorden, på ett eller annat sätt. Men varje år förstörs 10 miljoner hektar odlingsbar mark genom erosion, ohållbara jordbruksmetoder och byggnationer. Tillgång till jord av hög kvalitet är alltså en bristvara och redan nu har ju racet om jorden börjat genom det som kallas “land grabbing”.

Men nu verkar en jordrörelse växa till sig och fokus på jordkvalitet öka. Den här sommaren anordnas under fem veckor Summer of Soil i Järna, där finns en utställning som är 200 m2 stor, vilket symboliserar den mängd odlingsbar mark varje person i världen skulle ha om vi delade upp den. Lite senare i år är det också Global Soil Week den 27-31 oktober i Berlin, och som lite uppvärmning inför den veckan har de gjort den hör fina filmen “Let’s talk about soil”. Se den!

/ Brita

Är du sustainist?

Under våren har jag fått förmånen att via nätverket Sustainergies vara med i något som heter CSR-live. Det innebär att en grupp hållbarhetsintresserade studenter får besöka lite olika företag och veta mer om hur de jobbar med hållbarhetsfrågor. Det blir också diskussioner och lite uppgifter där företagen kan dra nytta av att ha ett gäng nytänkande (förhoppningsvis iaf..) studenter på besök.

Den första träffen var på teknikkonsultföretaget COWI AB som berättade om hur de jobbar med CSR och hållbarhet när de utför sina uppdrag. Uppdrag som kan innebära allt ifrån att bygga en bro till att planera en helt ny stadsdel. Det som är så kul med att göra studiebesök är att man äntligen kan få se hur allt man läst om i teorin faktiskt kan tillämpas i praktiken och vilka utmaningar och möjligheter det innebär. COWI AB berättade bland annat om hur de försöker upprätthålla en kontinuerlig dialog med sina intressenter via en bloggliknande sida där man kan lämna synpunkter. Himla häftigt är det också att höra om alla nya typer av byggmaterial som finns, tänk bara betong som består av hampa eller en färg som fångar upp föroreningar i luften!För ett tag sedan läste jag en en artikel på New York Times hemsida om sustainism, en form av ny ideologi som bland annat författats i ett manifest av Michiel Schwarz och Joos Elffers. Efter modernismen (som alltså gått och blivit omodern) är sutsainismen den nya ideologin som står för en mer etisk, ansvarsfull, inkluderande och digital syn på samhället, och där “do more with less” är den slogan som tar över efter modernismens “less is more”. Sustainsimen tar sig särskilt tydligt uttryck inom designen där samverkanskonsumtion (collabrative consumption) och vagga till vagga (cradle to cradle) är några av de hetaste begreppen.

Det kan kanske låta lite oklart och diffust men det ligger mycket i det här med sustainism. Tycker det är så fränt hur mycket nya möjligheter, affärsidéer och konstruktioner som utvecklas bara man börjar tänka i nya banor, och jag hoppas verkligen att det är något jag kommer få jobba med i framtiden. Att gå hela vägen tillbaka till designstadiet och till uppbyggandet av hela affärsmodellen är en strategi som antas av fler och fler företag. Hållbarhetsarbetet blir då inget man “lägger till” på slutet, utan något som är med från början. Det finns förstås massor att göra men det är ändå fler och fler av de allra största företagen som uppmärksammar den här typen av strategi! I inspirationsvideon “The making of making” fokuserar till exempel Nike på att hållbarhet i grunden handlar om design och hantverk och inte bara om ledningsbeslut på toppen!

/Brita

Får det lov att vara lite land?

Vi har flera gånger nämnt att det här med “delning” (sharing) av olika saker, är en stor trend. Delning är något som kanske alltid funnits men som fått ett uppsving genom internet. Tänk bara på hur vi delar musik och filmer. Idag sänder radioprogrammet Klotet i P1 ett avsnitt om collaborative consumption (samverkanskonsumtion) som är ett nygammalt sätt att se på konsumtion. Det innebär nämligen att man delar med sig av de resurser man har, till andra. Det kan handla om att dela med sig av sitt boende, sin bil eller varför inte en bit mark?!

Det gigantiska intresset för stadsodling verkar vara en annan trend som inte ger vika. Nu har den på allvar börjat få genomslag. I Seattle har man genom stadsdelsbidrag finansierat en designgrupp som sett till att USA’s största food forest, på 2,8 hektar, skall anläggas på offentlig mark. En food forest är en odlingsteknik som bygger på permakultur vilket innebär att man undviker att odla mycket av samma sak och istället försöker kombinera växter av olika sort, höjd och egenskaper för att  efterlikna ett naturligt ekosystem. I Beacon Food Forest i Seattle ska det finnas fruktträd, bärbuskar, örter och grönsaker. Maten skall de boende i närområdet kunna ta del av helt gratis. Även i Los Angelse har en grupp som kallar sig Fallen Fruit drivit ett projekt som lett till att Californiens största Fruit Park skall anläggas i L.A med fruktträd, bär och örter, allt gratis för folk i omgivningen.

Stadsodling är ett av många sätt att dela resurser på och tanken om delandet har gett upphov till en hel hög med nya affärsidéer och nätverk. Nu finns till exempel en sajt där den som vill ha mark kan möta den som redan har mark att dela med sig av – som en dejtingsajt fast för odlingsintresserade!

Landshare kan man skapa en profil och som anger vad man är för en typ: Antingen är men en grower som vill få tag i land att odla på, eller en landowner som har en bit land i trädgården att dela med sig av, eller en helper som bara vill vara med och dela med sig av sin kunskap och sitt intresse. Sedan är det bara att hitta någon som matchar profilen. Självklart kan man också lägga upp bilder och skriva på forumet som hör till. Landshare finns än så länge i Storbritannien, Australien och i Kanada. 

Jag kan tänka mig att det är många som tycker att det här med stadsodling mest låter som en gullig trend för medvetna stadsbor, men frågan är om den inte är här för att stanna? Visst kommer ett effektivt jordburk vara basen för vår tillgång på mat, men att se till att odla på mark som annars inte används till något särskilt, och se till att det som faktiskt odlas äts upp, samtidigt som fler får förståelse för var maten kommer ifrån, det känns som något alla kan vinna på! Ekosystemtjänster får man på köpet.

Jag menar…mark tillverkas ju inte längre.
/Brita

Trendspaning á la Laos!

Jag är inspirationsberoende. Utan inspiration blir jag på dåligt humör och kan inte få något vettigt gjort. Inspiration är lite som mitt bränsle för att kunna göra bra saker. Som tur är går det att hitta inspiration lite överallt; fina bilder, artiklar, bloggar, stadsmiljöer, naturen och roligt folk är bara några exempel.

Som några av er vet så har jag de senaste 8 veckorna befunnit mig i Laos för att skriva examensarbete, och är man i ett nytt land så finns det ju knappt nån hejd på inspirationsflödet! Något som är väldigt inspirerande och som jag funderat en del över är matkulturen. Häromdagen såg jag därför till att fota lite av det lokala utbudet. Något som slog mig var att det är hel del som går i linje med de hetaste trenderna inom livsmedel! Bilderna är tagna under Boat Race Festival som lokalt är en av de största händelserna under hela året.

Till att börja med har vi ju det här med insekter. Enligt forskare från bland annat Wageningen University är insekter framtidens källa till protein och även kalcium, de har till och gett ut en insektskokbok för att manifestera detta. I många delar av världen äter man redan insekter som snacks, här i Laos till exempel. Och egentligen är det inte så tokigt eftersom vissa insekter är skadedjur som det finns alldeles för många av. I Kina till exempel är gräshoppssvärmar ett stort problem då de kan förstöra en skörd på nolltid. Att fånga dem och äta upp dem är ju ett bättre sätt att hushålla med resurserna än att bara döda dem? Vi äter kräftor och andra skaldjur men än så länge passar inte insekterna in i vår bild av vad som är ätbart. Kanske kan det vara en lösning att utvinna det kalcium och protein som finns i dom små gynnarna och sedan använda det som en tillsats?Den andra trenden jag kom att tänka på i vimmlet var det här med smarta förpackningar. Som ni kanske läst finns det i stilla havet en gigantisk skärp-virvel, även kallad Pacific Trash Vortex, som till stor del utgörs av plast. Det som hamnat i virveln är sådant som inte är biologiskt nedbrytbart. Vad man ser på bilderna ovan är först några fina förpackningar av bananlöv som innehåller ris och frukt. På den andra bilden är det sockerrör fyllda med sticky rice. Ifall man vill ha ett snack eller lite ris till sitt grillspett är det bara att köpa ett sådant bananlöv eller ett sockerrör, skala och sedan knapra i sig innehållet. Båda förpackningarna kommer förr eller senare brytas ner i naturen och riskerar inte att hamna på nån soptipp varken i  havet eller på land. På en festival (som är precis vad bilderna är tagna på) där nästan allt äts direkt på plats är väl ändå enklare nedbrytbara förpackningar ett väldigt smart alternativ? Samma sak borde väl kunna funka för take-away snabbmat?

Vi har ju inga bananlöv eller sockerör i Sverige, men det borde ju finnas andra liknande alternativ. Biodegradable packaging är ett hett ämne på universitet men också inom de stora förpackningsföretagen. Men ser man till förpackningarna på bilderna ovan kanske lösningen finns närmare än vad man tror!
/Brita

Kan träd, ris och bomber bli business?

I skrivande stund sitter jag på ett kontor i Laos huvudstad Vientiane. Sedan en vecka tillbaka är jag och min pojkvän Sebastian Levall här för att göra en studie på skogsföretaget Stora Enso. Studien skall bli basen för vårt examensarbete och har finansierats genom ett MFS-stipendium (Minor Field Study) från SIDA .Temat för studien är (något förenklat :-) ) hur företag som startar verksamhet i fattiga länder kan tjäna pengar och samtidigt förbättra förutsättningarna för de lokala invånarna. Vi har alla hört och läst om hur stora företag med verksamhet i fattiga länder tar alltför lite hänsyn till lokala svårigheter, låter människor jobba under dåliga förutsättningar och rent utav försämrar möjligheterna för dem.

En av mina och Fridas akademiska idoler (lite muppigt, vi vet) är den amerikanska marknadsföringsforskaren Michael Porter från Harvard Business School. Han har tillsammans med sin kollega Mark Kramer myntat begreppet “CSV- Creating Shared Value” vilket innebär att de affärsmodeller som kan skapa värde för både företag och samhälle samtidigt är de som kommer vinna i längden. Det är inte hållbart att som företag skada miljö eller människa, det kommer slå tillbaka på företagets trovärdighet och varumärke. Däremot finns det stora möjligheter till utveckling om man hittar en modell som fungerar i det samhälle där man är verksam och samtidigt genererar vinst! För den som är intresserad finns en video med en väldigt engagerad Porter HÄR.Bomber
Laos är ett Asiens fattigaste länder och också ett av de länder som drabbades hårdast under Vitnamkriget. På hälften av landets yta finns fortfarande mängder av UXO’s – “unexploded objects” kvar i marken och varje år dör många av att ha trampat på fel ställe, de senaste 3 åren har det varit 50 olyckor där cirka hälften ledde till dödsfall. Detta sätter stora begränsningar i var byborna kan odla sin mat. Det första steget i Stora Ensos affärsmodell är att röja undan bomber för att frigöra mark som annars inte skulle kunnat användas till någonting, i vissa delar av sydöstra Laos röjs det undan så mycket som 1 ton/ ha!  

Ris och träd
Den affärsmodell vi studerar bygger också på agroforestry, det vill säga att jordbruk och skogsbruk bedrivs parallellt och hjälper upp varandra. Genom att plantera eucalyptus och ris med cirka nio meter mellan raderna, en meter mellan träden, blir eucalyptusträden lika stora överallt (eftersom ingenting skuggar dem) och riset växer bättre med hjälp av jordbearbetning än vad det gjort om lantbrukarna tillämpat det traditionella svedjebruket. Allt ris tillfaller de lokala byborna, som också är de som jobbar på plantagen, och träden tillhör Stora Enso. Invånarna får alltså en större risskörd som gör att de kan sälja en del, de har avlönat arbete och Stora Enso får snabbväxande träd av hög kvalitet.

Vi har ännu inte varit i de sydöstra delarna av landet där vi skall göra några av våra intervjuer, men i helgen fick vi besöka både byar och plantager som bygger på samma modell. Filmen ovan är Stora Enso’s sammanfattning av det här projektet som idag är cirka 250 hektar men som skall bli mycket större. Vad slutsatsen blir av vårt x-jobb vet vi förstås inte än, men det är väldigt kul att vara på plats!

Jag kommer fortsätta blogga om allt möjligt på ABSOLUTAGRONOM.SE under tiden jag är här, vill inte lämna min kompanjon Frida i sticket. Ett möjligt inlägg kan vara hur festivalmaten här inte består av langos utan snarare hönsfötter och halvt utvecklade ägg…

To be continued…
/Brita

Matsvinn ökar jordbrukets miljöpåverkan

Livsmedelsverkets rapport “Livsmedelssvinn i hushåll och skolor” från 2011 visar att hushållen i Sverige slänger 56 kg fullt ätbara livsmedel per person och år. För mig låter det helt otroligt. Efter att ha vuxit upp med en farfar och farmor som gör allt för att inte slänga mat anser jag mig själv vara ganska bra på att äta upp maten jag köper hem. Vet att kompisarna ibland pratar om den gången då jag bjöd på marmelad som hade lite mögel på översta lagret (det tog jag såklart bort men det var fortfarande inte ok)! Hur som helst är matsvinnet, som inte bara kan skyllas på hushållen, ett problem eftersom det går åt mer resurser såsom vatten och fosfor bara för att producera den extra mängd livsmedel som sedan slängs/går förlorad.

I Stockholm anordnas varje år World Water Week av Stockholm International Water Institute (SIWI). På årets vecka, 26-31 augusti, lanserades kortfilmen “Taste the Waste of Water” som lyfter frågan om vatten- och matsvinn i ett globalt perspektiv. Filmen har gjorts av tyske filmskaparen Valentin Thurn för SIWI i samarbete med FAO. Förutom att lyfta miljöfrågor innehåller filmen häpnadsväckande bilder över storskalig industriell livsmedelsproduktion, missa inte trailern nedan!

Ett antal experter inom området uttalade sig i samband med lanseringen av filmen i National Geographic. Man slår fast att det inte bara handlar om att öka den globala livsmedelsproduktionen för att säkra att alla människor har tillräckligt med mat, det handlar också om att ta till vara på de resurser vi har på ett mer effektivt sätt. Om världens totala matsvinn halverades skulle i runda tal 450 kubikkilometer vatten som används till bevattning sparas per år, vilket motsvar 6 gånger Nilens årliga vattenflöde till Nassersjön. För att nå dit krävs bland annat investeringar i lagerhållning på gårdsnivå, förädling- och förpackningsteknik, förbättrad infrastruktur och tillgång till marknadsplatser samt ansvarsfullt konsumentbeteende.

Visste du förresten att EU i januari beslutade att EU:s medlemmar ska halvera sitt matsvinn till 2025?   

/Frida

The Human Quest

Alla som läser vår blogg vet troligtvis vem AGRONOMEN (!) Johan Rockström är, dom flesta har nog också hört talas om den svenske naturfotografen Mattias Klum som fotar för bland annat National Geographic. Förra veckan tipsade vi om boken Maten och makten, och nu kommer ännu ett boktips. Vi vill inte vara tjatiga men det här måste vi bara blogga om! 

Idag släpps nämligen Rockströms och Klums bok “Vår tid på jorden” eller “The Human Quest” som är den engelska titeln. Förhoppningen med boken är att den ska inspirera ungdomar, politiker, företagsledare, Barack Obama, kändisar och alla andra till att förändra hur vi ser på oss själva och vår relation till planeten. 50 år av ohållbart resursutnyttjande börjar sätta sina spår på planeten. Ekosystemen är hårt pressade och vi håller på att slå i taket för vad jorden klarar av för att stödja vår civilisation. Om den här utvecklingen tillåts fortgå utan att vi gör något kan det få förödande konsekvenser för oss själva. Vetenskapen har inte lyckats kommunicera vad vi faktiskt vet om planetens tillstånd. Med hjälp av boken hoppas författarna att fler beslutsfattare och makthavare ska öppna ögonen för vad som håller på att hända. Förordet till boken är skrivet av ingen mindre än Bill Clinton.

Boken är en sammanfattning av den senaste vetenskapen inom området i kombination med Mattias fantastiska naturbilder för att visa vad som står på spel. Vad som krävs är enligt författarna en radikal förändring på hur vi ser på vår relation till planeten. Förutom att diagnostisera problemen, tar boken upp möjligheterna och bevisen för att en övergång till en hållbar framtid är möjlig. Vi rekommenderar att ta en titt på filmen nedan som handlar om just detta, ett inspirerande sätt att sprida den senaste forskningen!

I veckan hålls FN:s konferens om hållbar utveckling (Rio+20) i Rio de Janeiro, Brasilien. The Human Quest kommer att vara utgångspunkt för ett symposium där Nobelpristagare, Brasiliens miljöminister Izabella Teixeira och president Dilma Rousseff kommer diskutera miljö- och hållbarhetsfrågor.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...