Ost och helhetssyn

Allt som oftast blir man lite trött på vissa diksussioner som pågår i media där det liksom inte finns någon helhetssyn. Nu senast var det ju det här med hur mycket ost vi ska äta.

Inom ramen för sina “Miljösmarta matval” gick Livsmedelsverket ut med rådet att vi bör äta mindre mängd ost för klimatets sull. Enligt en rapport som tagits fram tillsammans med Naturvårdsverket är ost trea på listan över de produkter som “släpper ut” mest växthusgaser. Livsmedelsverket menar att man i första hand ska välja ekologisk och “klimatcertifierad” ost.

Visst jag kan förstå konceptet- det är klart vi ska tänka på vad vi äter. Genom att tänka på vilken mat vi väljer att äta gör vi ett val som kan påverka vår hälsa, klimatet, hur djuren hålls och villkoren för de som arbetar med produktion av livsmedel.

Det är svåra och komplexa val alltså….

Och det är just det man kan bli så trött på i sådana här sammanhang, att det komplexa i frågan inte kommuniceras. Hur ska man överhuvudtaget kunna göra ett bra val om man inte vet varför man gör valet och hur allt hänger ihop – att osten tillverkas av mjölk, att mjölk kommer från kor, att kor bidrar till biologisk mångfald och ett rikt odlingslandskap, och inte minst vad som skiljer Sverige från andra länder vad gäller anvädning av antibiotika och användning av växtskyddsmedel i fält.

I lantbrukskretsar blev många upprörda eftersom klimatcertifierad och ekologisk ost finns i så pass begränsat utbud att rådet innebär att man får folk att välja utländsk ost, vilket på många sätt inte är ett bättre val för klimatet och som dessutom kan slå hårt mot svenska mjölkföretag. Centerpartisten Staffan Danielsson tyckte att det var ett så felriktat och partiskt råd att han JO-anmälde Livsmedelsverket.

Jag är med på att välja mat med tanke på klimatet. Men det är ju ingen mening att göra det bara för någon annan säger det, det gäller först att förstå hur allt hänger samman och se helheten. Men det finns ju knappt någon bland varken myndigheter eller media, som agerar lite mer utbildande i den här typen av resonemang. Det funkar inte att ge ett perspektiv i taget och liksom utelämna saker som inte passar in i budskapet!

/ Brita

OBS: Kolla gärna in det här inlägget på en annan blogg som också reagerat på hur fel det blir när man “glömmer bort att nämna vissa saker”.

 

Betkampanjen i full gång

Som ni kanske märkt är vi inte riktigt lika aktiva på bloggen som vi varit tidigare. Det beror på att jag och Brita numera är så kallade vuxna och jobbar! Båda två har flyttat till det fagra Skåne – Brita jobbar som webbredaktör på Jordbruksaktuellt medan jag sedan augusti jobbar som betkonsulent på Nordic Sugar. Som det hörs på namnet är det ett företag som producerar och säljer socker och andra sockerrelaterade produkter som exempelvis melass. Råvaran är såklart sockerbetor och just nu pågår årets betkampanj (för dig som inte är uppväxt i Skåne är kampanjen de fyra månader om året som betorna levereras till fabriken och produktionen är igång). Kampanjen är inne på sin tredje vecka och väntas pågå till mitten på januari.

Under dessa månader ska sockerbetor från knappt 2000 odlare och cirka 35 400 hektar vandra genom fabriken och bli till socker. Det är många ton betor som ska in, i runda slängar 2 miljoner ton! Cirka 600 lastbilar med betor levereras till fabriken i Örtofta varje dag under kampanjen och fabrikens dagliga betavverkningskapacitet är cirka 18 500 ton sockerbetor. Den årliga sockerproduktionen är ca 370 000 ton socker. Örtofta sockerbruk är en av de största och effektivaste sockerfabrikerna i Europa – en mäktig syn när man kommer kommer körandes på väg 104 eller åker förbi med tåget precis utanför.

Några bilder tagna i år strax innan vi öppnar mottagningen klockan 7 på morgonen:

Var Brita håller hus om dagarna och mer om mitt jobb kommer i senare inlägg!

/Frida

Skräp till lunch?

Jag hör till dem som skäms lite när jag slänger mat som jag inte lyckats använda innan den blir dålig, det är ju verkligen att slänga pengar i sjön och dessutom känns det omoraliskt. Som bekant är matavfall en aktuell fråga. Vissa undersökningar visar att mellan 30 och 50 procent av den mat som produceras aldrig hamnar på tallriken utan slängs i olika led av livsmedelsproduktionen – från skörd, till förädling, livsmedelsbutiker och slutligen i restauranger, storkök och hushåll.

Nu börjar det komma en hel del idéer och lösningar för hur man kan hantera problemet och minska matavfallet. Det kanske mest kända exemplet i Sverige är företaget Allwin som, för att använda deras egna ord, “hjälper företag att bli av med sin överproduktion”. Allwin hämtar med sina egna lastbilar upp mat hos till exempel livsmedelskedjor och lämnar sedan maten till hjälporganisationer.

En annan rolig hjälp är appen Love Food Hate Waste som är skapad av organisationen med samma namn. I appen kan man lägga in vilka varor man har hemma och få förslag på passande recept, dessutom kan man synka sina inköpslistor med det man redan har för att inte köpa “dubbletter”. Min favoritfunktion är dock att man kan använda appen för att kolla hur mycket det behövs av en viss vara, hur mycket lax man behöver till tre vuxna till exempel, för att undvika att handla för mycket.

Har också ett hett tips för den som är i Uppsala i helgen och vill lära sig lite mer om problematiken kring matsvinn, och dessutom få lite praktiska tips kring hur man kan göra för att minska avfallet. Den 4:e maj klockan 12-16 anordnas nämligen en workshop av en grupp masterstudenter, eventet heter The Scrap Lunch Project och går av stapeln på Kalmar nation. Eventet är helt gratis och det kommer bjudas på mat som samlats in från restauranger och livsmedelsbutiker, mat som egentligen skulle ha slängts! Inget nationskort krävs men däremot måste man anmäla sig HÄR via facebook, begränsat antal platser. Kan man inte närvara just på lördag kan man ändå lära sig en hel del genom att går in på deras blogg eller Facebook-sida!

/Brita

Mycket att lära om tillsatser!

Att utbilda sig till agronom innebär att man får specialkompetens inom landsbygd, lantbruk och livsmedel. Olika inriktningar specialiserar sig på olika delar av förädlingskedjan men ett väldigt gott exempel på specialkunskaper är det som livsmedelsagronomerna sysslar med.

Härom veckan skrev Ida Pettersson som läser sitt fjärde år till livsmedelsagronom ett inlägg på facebook som tydligt visar hur lite man egentligen vet om livsmedelsproduktion. Inlägget handlar om vanliga missuppfattningar och okunskap om tillsatser och så kallat ”matfusk” viket är en term som förekommer i media både nu och då. Texten är egentligen en reaktion på ett annat facebook-inlägg som kan läsas HÄR, men är mycket läsvärd och lärorikt att läsa även fristående. Tack för en bra lektion i vardagskunskap Ida!

Hej!
Jag läste nyligen ett inlägg på facebook som på ett målande sätt beskriver den uppfattning jag tror många har om livsmedelsproduktionen  och det så kallade ”matfusket”. Jag menar inte att på något sätt se ner på vad som stod i inlägget, men jag kunde inte hjälpa att iaktta en del faktafel och missuppfattningar som jag tror är allt för vanliga. Så nu är min plan att försöka tydliggöra en del av dessa!

Det första var om glass som serverades på en förskola, eftersom ett av barnen fyllde år. Denna glass innehöll ”is, färgämne, konstgjorda aromer och tjugo liter socker.” Just det här med glass kan man skriva sida upp och sida ner om, men jag skall försöka hålla mig kort. Att tillverka glass är en process där man oftast använder sig av mjölkprodukter som grund (annars finns det ju t. ex. Sojaglass), varpå man tillsätter socker, ibland ägg, smaksättare och andra tillsatser. Det är just de här ”andra tillsatserna” jag tror många ser som ett problem. De är dock i glassen av en anledning: till exempel för att glassen skall vara mjuk direkt när den kommer ut från frysen, eller att den inte snabbt skall flyta ut till en pöl på tallriken när man tagit sin portion. Det man också ska tänka på är att en del av glassen i butikerna är väldigt billig, och till det priset är det orealistiskt att förvänta sig en glass gjord på ren grädde, och av de finaste råvarorna. Det finns ju självklart också sån glass, men då får man vara beredd att betala mer för sin smakupplevelse. Det är heller inget fel på den billiga glassen, jag tycker själv att det ibland kan vara gott med sådan, man kan ju som student inte vara en gourmet varje dag.

Nästa sak jag reagerade på var ”margarin och rosafärgad e-ämneskorv på det industribakade brödet innehållandes mjölbehandlingsmedel och annat”. Då tar vi det från början: Margarin är ett smart livsmedel, i det att man tar flytande vegetabilisk olja och förändrar den så att den blir fast i rumstemperatur. Den innehåller mer omättat, ”nyttigt” fett än smör, vilket kan vara bra för många människor, i synnerhet de som har en hög konsumtion av mättade fetter. Själv föredrar jag som många andra smör, mest för smakens skull. Nästa sak i denna meningen är den rosafärgade e-ämneskorven. Det ämne som gör korven och annat processat kött rosa heter nitrit (E250), och det tillsätts dels för att få fram den karaktäristiska smaken, för att ge köttet en aptitlig färg, men viktigast av allt för att förhindra tillväxt av bakterien Clostridium botulinum, som kan orsaka sjukdomen botulism. Det är en sjukdom som i värsta fall är dödlig, men med en tillsats av nitrit i dessa livsmedel kan man enkelt förhindra att den växer till. Jag kan också här nämna att det har med jämna mellanrum skapats rabalder kring denna tillsats, men det finns inga tydliga bevis på att den skulle vara giftig. Vill man veta mer kan jag hänvisa vidare till mer information. Nitritet kombineras ofta med någon form av oxidationsmedel, till exempel vanligt C-vitamin (E300), för att den ska ha en ideal verkan.

Sista delen i detta var industribrödet innehållande mjölbehandlingsmedel. Detta mjölbehandlingsmedel är faktiskt också bara vanligt vitamin C (E300), som tillsätts för att mjölet skall mogna och få bra egenskaper för brödbak. Förr i tiden lagrade man mjölet i månader innan man bakade, det för att få samma effekt. Gällande maltodextrin är detta ett naturligt ämne som framställs från vanlig stärkelse, som helt enkelt klipts upp i mindre bitar och därför är praktiskt att använda som utfyllnadsmedel.

Vad gäller ”antibiotikauppfödd och vattenmarinerad kyckling” så kan jag meddela att man i Sverige endast ger en typ av antibiotika i förebyggande ysfte till slaktkyckling: Koccidostatika. Denna skyddar mot Koccidos, som är den vanligaste sjukdomen hos fjäderfä. Innan man sedan skickar sina kycklingar till slakt har de en karenstid på några dagar, vilket innebär att man slutar ge de medicin för att göra de redo för konsumtion. Vattnet som kycklingen marineras med då den fryses tillsätts för att göra den mörare, samt för att den inte skall förlora för mycket vatten vid upptining och tillagning. Sen är det en annan diskussion om det är så att vissa producenter tillsätter vatten i överdrift. Här kan det också vara värt att nämna att det i Sverige är förbjudet att ge antibiotika i förebyggande syfte till andra djurslag än höns. Detta är något att vara stolta över, då det minskar spridningen av resistenta bakterier. Det är också ett mycket starkt argument till att äta svenskt kött.”Hårdraffinerat mjöl (pasta) och industritillverkade köttbullar” kommer vi till nu. Mjölet som pastan tillverkas av är vanligt vetemjöl eller semolina (grovkornigt mjöl) från Durumvete. Det är inte konstigare än vanligt mjöl, alltså finfördelade bitar av mjölkroppen i vetekärnan. Mjölnarna arbetar hårt för att få fram ett bra mjöl, som alltid har samma egenskaper, trots variationer i veteskörden. Köttbullarna från industrin har fått lite dåligt rykte i och med hästköttsskandalen, men de är inte farliga att äta. Det många reagerar på när det kommer till köttbullar som är färdiggjorda (och korv med, för den delen) är kötthalten som uppfattas som låg. Just när det gäller köttbullar så blir det faktiskt ofta liknande kötthalt på de man gör hemma, i och med tillsatsen av ströbröd och mjölk eller vatten. Vad gäller kötthalt i korv har det kommit ett bredare utbud på senare år, som gör det möjligt att välja precis vad man vill ha. I korv tillsätts ofta potatis för strukturens skull, men också av ekonomiska skäl.

Vad gäller Quorn så är det mycket riktigt framställt från en mögelsvamp. Man framställer quorn genom att odla Fusarium venenatum i tankar, varpå dess svampprotein blir till produkten vi känner som quorn. Detta är ett väldigt smart val för vegetarianer, då det innehåller både mycket protein och kostfibrer. Om man tycker det låter läskigt med att en mögelsvamp skulle användas till livsmedel, kan man tänka på att man länge använt både mögel och bakterier i mat. Vad skulle roquefortost vara utan mögel? Ingenting!

Jag vill även kommentera den 36% grädden, med karragenan. Grädde kan enkelt framställas i flertalet olika fetthalter, och ibland tillsätter man även förtjockningsmedel såsom karragenan för att stabilisera produkten. Just karragenan består av en polysackarid (ungefär som stärkelse) som kommer från en rödalg.

För att försöka knyta ihop säcken lite här på slutet skulle jag vilja sammanfatta det hela med att: Tillsatserna i vår mat är godkända av EU, och informationen revideras ständigt för att det ska bli bättre. Det finns ett enormt utbud av mat i affärerna idag, och man får i många fall det man betalar för. Alla de livsmedel som kommer ut på marknaden har genomgått kvalitetskontroller, som till exempel HACCP.

Just när det kommer till mat är det många som har starka känslor, alla måste ju faktiskt äta. Men jag tror också att det är viktigt att då se till att man vet vad man pratar om och inte bara tror på det som känns bäst, eller det som kvällspressen skriver. Man får ta allt med en nypa salt, helt enkelt.
Tack för mig!
/ Ida Pettersson

Framtidens livsmedelsbutiker?

Här kommer lite rapport om det senaste inom snabbköp och stormarknader där den virtuella shoppingen och augmented reality verkar vara nästa stora grej!

Många har ju säkert sett de så kallade QR- koder där man via en app på mobilen kan läsa av en liten kodad fyrkant och få tillgång till extra information.Tesco som är ett av världens största dagligvaruhandelsföretag har bland annatanvänt tekniken för att utveckla internethandeln för livsmedel. Genom att klistra upp planscher föreställande hyllor med produkter i tunnelbanan i Sydkorea kan förbipasserande rikta mobilen mot den produkt de önskar köpa, beställa produkten och få den hemlevererad. Idén bakom konceptet som heter “homeplus” är att kunden inte ska behöva komma till butiken, utan att butiken istället ska komma till kunden.

Via AR, som står för Augmented Reality, vilket kan översättas till “förstärkt verklighet”, tas nu idén om virtuell shopping och marknadsföring till nya höjder. Augmented reality beskrivs ofta som en koppling mellan den verkliga och den virtuella världen. Genom en AR-app ska man genom att rikta mobilen eller en läsplatta mot en bild eller ett föremål kunna få en tillgång till en förstärkt upplevelse eller en ny funktion. Tekniken har använts på olika sätt av alla möjliga stora företag. På Starbucks har man genom att rikta mobilen mot kaffemuggen kunnat få se koppen komma till liv med rörliga figurer (med koppling till jul och alla hjärtans dag till exempel). I Australien har McDonalds släppt en AR- app där man kan få veta var alla råvaror i hamburgaren kommer i från, och då är det inte bara en text man läser utan ett helt landskap som byggs upp på bordet framför. Det är svårt att förklara, men kolla filmen längst ner (får inte missas!).

I Kina planerar landets största e-handelssajt Yihaodian att “bygga” 1000 virtuella stormarknader för livsmedel på oanvända platser runt om i landets städer. Genom att rikta mobilen mot en viss plats skall man virtuellt kunna vandra runt och välja vilka produkter man vill få hemlevererade. Tanken är alltså att man ska behålla upplevelsen av att gå och handla men slippa bära hem påsarna!

Ur marknadsföringssynpunkt är det här nog bara början på allt som AR-tekniken kan användas för! Tänk bara en sån enkel sak som att virtuellt kunna besöka den gård där en viss produkt producerats eller att direkt kunna beställa hem den produkt som är slut på hyllan. Det som är den stora utmaningen är nog att hitta användningsområden där det inte bara är fråga om underhållning utan även funktion. Lite läskigt är det ju också att man kapar bort den interaktion mellan människor som faktiskt sker i en verklig butik, och dessutom kan man inte få klämma på den avocado man köper…. Kan inte riktigt bestämma mig för ifall jag tror detta kommer få konsumenten att göra mer eller mindre medvetna val i butiken.

Vad tror du?

Adoptera, döpa, äta.

Veckans gristema fortsätter!
I sviterna från förra veckans “hästsköttsskandal” har vi den här veckan fått höra att försäljningen av frysta hamburgare i Storbrittanien rasar. Att efterfrågan på hästkött hos slaktare och saluhallar ökar och att gårdsbutikernas försäljning ökar när fler vill vara säkra på vad de köper.

Några som också borde kunna dra nytta av konsumenternas strävan efter att veta var köttet kommer ifrån är företaget Yorkshire Meats som utvecklat konceptet Adopt-a-pig! Konceptet går ut på att kunden får välja ut en gris, se när den föds upp för att sedan få köttet från grisen. Det går också att välja vilken typ av produkter man vill ha. lfall man vill ha styckdelar, bacon eller korvar med mera. Affärsmodellen har fått stor uppmärksamhet och flera lokala utmärkelser. Kolla in bjässarna till grisar och den festliga killen som kläckte idén i filmen!

Det som är spännande med detta är ju frågan om var gränsen går. I detta fall är det en enda gris man adopterar. Troligen blir det för många alltför personligt när det är dags för slakt och för att äta köttet. Det är en spännande balansgång mellan ätdjur och icke-ätdjur…

Trevlig helg!

Frankensteaks!

För snart ett år sedan skrev vi om in vitro-kött här på bloggen. In vitro-kött (betyder ungefär kött “i glas”) och odlas i laboratorium genom att stamceller får föröka sig och bli till muskelceller i en näringslösning som sedan behandlas med elektriska impulser för att växa. Under året har debatten om in vitro fortsatt på alla möjliga håll och kanter. I januari hade The Guardian en artikel om bland annat forskaren, filososfen och konstnären Koen Van Mensvoort som samlat ingenjörer, marknadsförare och filosofer för att utveckla idéer kring framtidens mat. På sidan NextNature kan men se lite av det han jobbat med (kolla in!). Generellt är det inte några direkta stekar som tillverkas i labb utan snarare något som påminner om geléaktig köttfärs. På en utställning vid det Tekniska Universitet i Eindhoven har den stickade köttbiten på bilden ställts ut som ett exempel på framtidens kött!

De som förespråkar odlat kött menar att det skulle kunna försörja världens människor med protein med minskad påverkan på miljön och utan att döda några djur. Utmaningen är dock att tekniken fortfarande är väldigt dyr och att det finns en viss blä-faktor i att äta något som känns så artificiellt, en “frankensteak” helt enkelt. Mat handlar så mycket om traditioner och vanor att detta kommer ta lång tid att ändra på.

De som är emot in vitro-kött menar att det finns många etiska problem. Vad hindrar oss från att framställa människokött till exempel (man vill ju inte riskera att äta sin kompis!). Eftersom det enda som krävs är en enda cell som sedan förökar sig så kan ju den cellen komma från vad som helst, och hur ska vi kunna vet vad vi äter? En annan invändning är att det rent smakmässigt inte kan ersätta något annat än det sämsta köttet eftersom det aldrig kommer smaka som kött från ett djur som haft det bra. Motståndare menar också att ifall det är en proteinkälla vi är ute efter så måste det väl inte vara just kött. Ska det tillverkas i lab kan det lika gärna vara något helt annat som man odlar.

På Beckmans school of design i Stockholm har några elever gjort den här reklamfilmen för in vitro-kött. De menar att in vitro kan stoppa dagens ohållbara köttindustri och de vill att fler ska få veta att tekniken finns.

Något som alltid är problematiskt med den här typen av diskussioner är ju att om vi inte äter kött överhuvudtaget så är det ju väldigt många sorters djur som vi inte längre kommer ha. Grisar, kossor och lamm ska de bara vara på zoo? Och om vi inte äter kött, vad ska vi då göra med äldre mjölkkor?

Hur som helst är det spännande att följa utvecklingen. Får jag sia om framtiden så både tror och hoppas jag att kött kommer vara en lyxvara som vi äter på helger och vid särskilda tillfällen. Eller kanske kommer vi inte ha något annat val än att äta “Frankensteaks” i framtiden? Missade tyvärr dokumentären “Älskade kött” som gick på SVT2 igår kväll, får kolla in den en annan gång!
/Brita

Traktortårta!

Traktor och tårta, det är två ord som inte alltför ofta hörs i samma mening. Men jag var bara tvungen att lägga upp den här bilden på en tårta som agronomstudenten Emma-Klara Arnell har gjort!

Det var en traktorintresserad lyckost till kusin som fyllde 7 år för ett tag sedan. Emma-Klara gjorde då den här fina tårtan som föreställer en smarrig vallskörd en sommardag. Det var ju på tiden att någon mer än kossorna fick smaka på vallen!

Att leka med maten

Vad får den här videon dig att tänka på?

Happy Meat | type-b from type-b on Vimeo.

Videon är skapad av designbyrån type-b som jobbar med att kommunicera på ett tydligt unikt och sätt. I det här projektet som heter Happy Meat har två helt olika världar korsats, nämligen leksaksvärlden och halvfabrikats-världen. Leksaker är i många fall skapade för att överdriva karaktärsdragen hos det de föreställer. Processat kött däremot, ger näst intill inga ledtrådar om vad det var från början (vilket är en lättnad för många). Att kombinera leksaker med halvfabrikat blir en rolig och tänkvärd kombo!

Det här med att kommunicera på ett framgångsrikt sätt är ingen lätt uppgift. Vad är viktigt att framhäva? Vad skall inte vara med? Vad ska man fokusera på? I lantbruks- och livsmedelsindustrin är det en ständig balansgång att veta vilka delar i förädlingskedjan som konsumenten vill veta mer om. Är det den färdiga produkten som skall marknadsföras eller ska fokus ligga på primärproduktionen?

LRF som har som främsta uppgift att se till lantbrukarnas intressen kommer under våren starta en kampanj som heter våga fråga- få en bonde på köpet. LRF skriver i ett pressmeddelande att “LRFs medlemmar har varit tydliga med att de vill att LRF ska hjälpa dem att sätta ett ansikte på maten”. Kampanjen går ut på kommunicera med konsumenter i sociala medier samt genom en app och en hemsida. Målet är att fler ska välja mat med svenskt ursprung och att fler ska våga fråga var maten kommer ifrån, på restauranger med mera. HÄR finns står det mer om kampanjen i tidningen Dagens Media. Ska bli kul att följa kampanjens utveckling. Låter som det kan bli lyckat!

Pengarna eller maten

För att återkoppla lite till vad vi skrev om varumärken förra veckan vill jag tipsa om en bra artikel från SvD’s brännpunkt igår! Christel Gutafsson som är landsbygdsstrateg på Jordbruksverkets skriver att Vi gillar bonden-men köper inte produkterna. Enligt en undersökning som Jordbruksverket gjort tycker 78 % av svenskarna att den svenska bonden gör ett bra jobb och producerar råvaror av hög kvalitet. Det är till och med så att djurhållning och miljöhänsyn är viktigare än smak när det gäller kvalitet på livsmedel. Kruxet är dock att många konsumenter ändå väljer bort svenska produkter i butiken, troligen för att de höga kvalitetskrav som den svenska bonden måste leva upp till gör att priset blir högre.

Vad beror detta på? Christel Gustafsson skriver att det är en komplex fråga eftersom det är så många aspekter som påverkar vid själva köptillfället. ”Men, kan det vara så, att den uppenbara kopplingen mellan bonden och mat inte är så uppenbar som vi vill tror? Att bondens arbete skapar ett värde och att det värdet inte bara finns på tallriken utan även sträcker sig långt utanför, är uppenbarligen något som inte tillräckligt slagit rot hos konsumenten. Och därför finns inte heller betalningsviljan.”


Som Frida skrev här förra veckan är det inte alltid de skäl som konsumenten själv anger som är de som egentligen avgör köpet. I slutändan handlar allt om värderingar och vilka värden en produkt för med sig. Det är lätt att säga att det är priset som avgör (och det är förstås en viktig del) men vad är de då som får så många att köpa till exempel den senaste Iphonen eller Ipaden.  Inte är det för att de är de billigaste produkterna på marknaden, å andra sidan anses de av många vara det bästa och dessutom får produkterna köparen att känna sig cool och “rätt”.

Det funkar inte att använda sig av rationella eller patriotiska argument för att ändra folks köpbeteenden. Man måste in till kärnan. Vad är det egentligen som avgör? Per Granqvist, en framgångsrik talare och skribent inom CSR och marknadsföring, skriver på CSR-wire att om marknadsföring från början handlade om själva produkten t.ex “It lasts longer!” så övergick det snart till hur den fick oss att känna “It feels great!”. Idag handlar det dock om vad produkten hjälper oss att bli “Be attractive!”. 

Christel Gustafssons artikel sätter fingret på något väldigt intressant problem som kräver en ordentlig funderare. Hon skriver som avslutning att “Vi måste bli bättre på att kommunicera och delge konsumenten kunskap om matproduktionens roll i det moderna samhället”. Jag tror dock att för att få konsumenten att välja svenskt i butiken räcker det inte med att informera. Produkterna måste laddas med värden och egenskaper som skapar ett begär. Varför inte  ”Ät med gott samvete – köp svenskt” eller “För hopp om ett kosläpp nästa år också – köp svenskt”.

Eller andra förslag, någon?
/Brita

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...