SMS räddar skörden

Under förra veckan var en hel del politiker på plats under World Economic Forum i Kapstaden I Sydafrika. I samma veva är fotografen Jens Assur högaktuell med utställningen “Africa is a great country” på Liljevalchs. Med gigantiska fotografier föreställande moderna stadsmiljöer och vardagen hos en snabbt växande medelklass vill Assur utmana den negativa och ensidiga bild av Afrika som vi vanligtvis matas med. I en artikel i SvD i fredags är budskapet detsamma – att många länder, särskilt söder om Sahara, visar snabb tillväxt och Anders Borg menar att det gäller för företag att hänga med i utvecklingen. 

När det gäller livsmedelsförsörjning så är det många som menar att kontinenten Afrika har en otrolig utvecklingspotential. De största utmaningarna är dock de sociala aspekterna. Den ekonomiska utvecklingen får inte ske på bekostnad av befolkningen, och lantbrukare skall ha möjlighet att påverka och styra sin situation. För att detta skall kunna nås krävs det ökad tillgång på information, utbildning och möjlighet till samarbete. Men hur uppnår man detta när infrastrukturen inte är tillräcklig och när tillgången till internet är låg?

Enligt en artikel i The Guardian har snart 70 % av den Afrikanska befolkningen tillgång till mobiltelefon. I och med detta är mobilen den största möjligheten till ökad kommunikation och information. Genom SMS kan en lantbrukare, by eller familj få information om väder, sjukdomar och marknadspriser på grödor och boskap, något de aldrig skulle fått tillgång till utan mobil. Informationen kan öka produktiviteten och ge möjlighet till samordning som kan stärka lantbrukarnas förhandlingspositioner gentemot köpare.

SMS-tjänsterna finns i alla möjliga former. Vissa har utformats av större bolag som Nokia och Reuters. Andra SMS-tjänster är det mindre organisationer som står bakom. Ett exempel är WeFarm, en SMS-tjänst skapad av en organisation för te- och kaffeodlare. Genom WeFarm skall odlare runt om i världen kunna nätverka, utbyta information och lösa problem. Mer info i filmen!

Fördelen med de stora bolagens tjänster är förstås en stor tillgång på uppdaterad information. Men det borde ju också finnas risker med att många anpassar sig efter marknadspriser eftersom det då kan skapa stora svängningar. Mindre SMS-tjänster har fördelen att de är mer anpassade efter lokala förutsättningar. Nästa steg i utvecklingen är att via SMS kunna prissäkra spannmål och andra grödor “säck för säck”, en tjänst som redan utvecklats i Kenya.

SMS har skapat stora möjligheter och troligtvis är inte användandet av smartphones särskilt långt borta (en marknad som bolagen inte kommer säga nej till). Tillgång till GPS och kamera kan skapa oanade möjligheter för att stärka och utbilda småskaliga lantbrukare ytterligare!

Frankensteaks!

För snart ett år sedan skrev vi om in vitro-kött här på bloggen. In vitro-kött (betyder ungefär kött “i glas”) och odlas i laboratorium genom att stamceller får föröka sig och bli till muskelceller i en näringslösning som sedan behandlas med elektriska impulser för att växa. Under året har debatten om in vitro fortsatt på alla möjliga håll och kanter. I januari hade The Guardian en artikel om bland annat forskaren, filososfen och konstnären Koen Van Mensvoort som samlat ingenjörer, marknadsförare och filosofer för att utveckla idéer kring framtidens mat. På sidan NextNature kan men se lite av det han jobbat med (kolla in!). Generellt är det inte några direkta stekar som tillverkas i labb utan snarare något som påminner om geléaktig köttfärs. På en utställning vid det Tekniska Universitet i Eindhoven har den stickade köttbiten på bilden ställts ut som ett exempel på framtidens kött!

De som förespråkar odlat kött menar att det skulle kunna försörja världens människor med protein med minskad påverkan på miljön och utan att döda några djur. Utmaningen är dock att tekniken fortfarande är väldigt dyr och att det finns en viss blä-faktor i att äta något som känns så artificiellt, en “frankensteak” helt enkelt. Mat handlar så mycket om traditioner och vanor att detta kommer ta lång tid att ändra på.

De som är emot in vitro-kött menar att det finns många etiska problem. Vad hindrar oss från att framställa människokött till exempel (man vill ju inte riskera att äta sin kompis!). Eftersom det enda som krävs är en enda cell som sedan förökar sig så kan ju den cellen komma från vad som helst, och hur ska vi kunna vet vad vi äter? En annan invändning är att det rent smakmässigt inte kan ersätta något annat än det sämsta köttet eftersom det aldrig kommer smaka som kött från ett djur som haft det bra. Motståndare menar också att ifall det är en proteinkälla vi är ute efter så måste det väl inte vara just kött. Ska det tillverkas i lab kan det lika gärna vara något helt annat som man odlar.

På Beckmans school of design i Stockholm har några elever gjort den här reklamfilmen för in vitro-kött. De menar att in vitro kan stoppa dagens ohållbara köttindustri och de vill att fler ska få veta att tekniken finns.

Något som alltid är problematiskt med den här typen av diskussioner är ju att om vi inte äter kött överhuvudtaget så är det ju väldigt många sorters djur som vi inte längre kommer ha. Grisar, kossor och lamm ska de bara vara på zoo? Och om vi inte äter kött, vad ska vi då göra med äldre mjölkkor?

Hur som helst är det spännande att följa utvecklingen. Får jag sia om framtiden så både tror och hoppas jag att kött kommer vara en lyxvara som vi äter på helger och vid särskilda tillfällen. Eller kanske kommer vi inte ha något annat val än att äta “Frankensteaks” i framtiden? Missade tyvärr dokumentären “Älskade kött” som gick på SVT2 igår kväll, får kolla in den en annan gång!
/Brita

Får det lov att vara lite land?

Vi har flera gånger nämnt att det här med “delning” (sharing) av olika saker, är en stor trend. Delning är något som kanske alltid funnits men som fått ett uppsving genom internet. Tänk bara på hur vi delar musik och filmer. Idag sänder radioprogrammet Klotet i P1 ett avsnitt om collaborative consumption (samverkanskonsumtion) som är ett nygammalt sätt att se på konsumtion. Det innebär nämligen att man delar med sig av de resurser man har, till andra. Det kan handla om att dela med sig av sitt boende, sin bil eller varför inte en bit mark?!

Det gigantiska intresset för stadsodling verkar vara en annan trend som inte ger vika. Nu har den på allvar börjat få genomslag. I Seattle har man genom stadsdelsbidrag finansierat en designgrupp som sett till att USA’s största food forest, på 2,8 hektar, skall anläggas på offentlig mark. En food forest är en odlingsteknik som bygger på permakultur vilket innebär att man undviker att odla mycket av samma sak och istället försöker kombinera växter av olika sort, höjd och egenskaper för att  efterlikna ett naturligt ekosystem. I Beacon Food Forest i Seattle ska det finnas fruktträd, bärbuskar, örter och grönsaker. Maten skall de boende i närområdet kunna ta del av helt gratis. Även i Los Angelse har en grupp som kallar sig Fallen Fruit drivit ett projekt som lett till att Californiens största Fruit Park skall anläggas i L.A med fruktträd, bär och örter, allt gratis för folk i omgivningen.

Stadsodling är ett av många sätt att dela resurser på och tanken om delandet har gett upphov till en hel hög med nya affärsidéer och nätverk. Nu finns till exempel en sajt där den som vill ha mark kan möta den som redan har mark att dela med sig av – som en dejtingsajt fast för odlingsintresserade!

Landshare kan man skapa en profil och som anger vad man är för en typ: Antingen är men en grower som vill få tag i land att odla på, eller en landowner som har en bit land i trädgården att dela med sig av, eller en helper som bara vill vara med och dela med sig av sin kunskap och sitt intresse. Sedan är det bara att hitta någon som matchar profilen. Självklart kan man också lägga upp bilder och skriva på forumet som hör till. Landshare finns än så länge i Storbritannien, Australien och i Kanada. 

Jag kan tänka mig att det är många som tycker att det här med stadsodling mest låter som en gullig trend för medvetna stadsbor, men frågan är om den inte är här för att stanna? Visst kommer ett effektivt jordburk vara basen för vår tillgång på mat, men att se till att odla på mark som annars inte används till något särskilt, och se till att det som faktiskt odlas äts upp, samtidigt som fler får förståelse för var maten kommer ifrån, det känns som något alla kan vinna på! Ekosystemtjänster får man på köpet.

Jag menar…mark tillverkas ju inte längre.
/Brita

Mattias – med rätt att röta

”Agronomer är jordnära och enkla människor som det aldrig är svårt att ha och göra med. Hjälpsammare själar med huvudet på skaft får man leta efter!”

Så säger veckans agronom Mattias som tog examen för snart tre år sedan. Idag jobbar han med något som verkligen ligger i tiden, nämligen med att ta hand om matsvinn och avfall. Själv beskriver han det så här: ”Medan mina kurskamrater gör sitt bästa med att hjälpa lantbrukare att öka produktionen av livsmedel så tar jag hand om det som blir över i andra änden. Min uppgift är att se till att vi gör det bästa av det som blivit ett problem”.

Mattias Persson är en härlig mark & växt agronom som idag jobbar på Örebro Kommun. Där är han ansvarig för den biologiska behandlingen vilket innebär många typer av uppgifter. När vi frågar Mattias om dessa är det ingen dålig lista han radar upp ”Några av de ansvarsområden jag har är; försäljning av förädlade jordprodukter till olika ändamål, kompostering av matavfall, kompostering av trädgårdsavfall, behandling av förorenade jordar, utredningar och vattenrening”. Dessutom får Mattias nätverka en hel del, bland annat inom Avfall Sverige’s arbetsgrupper. Avfall Sverige är landets största miljörörelse

Hur hamnade du just där?
Örebro sökte en agronom som skulle jobba med möjligheterna att öka kretsloppet av näringsämnen från staden tillbaka till jorden. I nästan ett decennium har staden samlat in matavfall till en certifierad råkompost. Komposten innehåller mycket mullämnen och fosfor. Den är godkänd att spridas som gödningsmedel på KRAV-odlingar, men den största mängden blandas på olika sätt med matjord, sand och torv och blir sedan produkter som säljs privatpersoner och företag. Man kan alltså köpa jordprodukter direkt från Örebro kommuns avfallsanläggning som heter Atleverket, HÄR finns mer info om det!

Vad gör du om dagarna?
I den roll som Mattias har är det mycket på gång samtidigt. Det gör att han får strukturera och planera sina dagar själv och styra över vad han behöver ta tag i först. Arbetsuppgifterna styrs också lite av säsongen. ”På våren och försommaren är det högsäsong för jordförsäljningen. Då, men även under resten av året är det mycket arbete med kundkontakter, tillverkningen och försäljningen av jordar i olika blandningar och volymer”

En annan grej som Mattias jobbar med är slam, ett ämne som debatteras ofta och mycket. På anläggningen mellanlagras och hygieniseras slam som kommer från avloppsreningsverket i Örebro. Slammet är certifierat och rikt på näringsämnen, Mattias menar att det är en viktig resurs. ”Slamdebatten går upp och ner, men vad man än tycker, så finns det viktiga mull- och näringsämnen i slammet som borde återgå till den jord som den en gång kom ifrån. Fosfor är inte en ändlig resurs utan råvaran för fosforn är ur fosforrika mineraler. Det kan vara så illa att fosforn redan har nåt sin peak, så vi bör ta tillvara på det vi har på bästa sätt”

Framtidsutsikter
När det gäller framtiden för återvinningsbranschen menar Mattias att ”Så länge det finns människor som inte äter upp det som finns på tallriken eller är så blåögda att de tror att maten blivit sämre i kylskåpet under natten, bara för att ”bäst före datumet” gått ut, så kommer mina tjänster behövas”. Varje år slänger varje person i ett hushåll ca 72 kilo fullt ätbara livsmedel. Som tur är kan allt det slängda matavfallet tillsammans med gödsel, vall och restprodukter från industrin gå till rötning och bli till gödsel med hög mullhalt. Eftersom den typen av biogödsel inte luktar så mycket kan det vara fungera bra vid spridning nära bebyggelse. Dessutom bildas en biprodukt i form av rötgas, som kan uppgraderas till fordonsgas.

Vi frågade lite om vad Mattias tror om framtiden för agronomer och han svarade att ”Så länge folk vill ha mat på sin tallrik, dryck i sitt glas och en frisk miljö så kommer agronomerna behövas!” Han poängterar att i takt med att städerna växer så minskar odlingsarealerna och vi behöver producera mat på en allt mindre yta. En viktig fråga i sammanhanget är förstås resursslöseriet och kretsloppstänket. Det är en onödig belastning på miljön och ett väldigt slöseri med pengar att producera mat som ska åka i soporna. Att återföra näringsämnen och att öka förståelsen mellan stad och land är något alla kan vinna på!

Tips!
Som tips till dem som snart ska söka jobb menar Mattias att man måste visa vem man är. På en intervju gäller det att vara påläst och våga ställa frågor. ”Se inte intervjun bara som ett förhör av dig utan hellre som ett förhör från dig av arbetsplatsen!” Mattias tipsar också om ett aktuellt EU-projekt som pågår just nu som heter Europa Minskar Avfallet. Den 17-25 november anordnas aktiviteter runt om i EU som betonar vikten av att förebygga och minska avfall och som ska läras oss hur miljön påverkas av det.

TACK Mattias för att du ville vara veckans agronom!

Ett riktigt guldkorn!

Har hittat ett riktigt guldkorn för alla som gillar lantbruk, jakt, mat, uppfödning, fiske…ja allt som har med mat och livsmedel att göra. Daniel Klein som kallar sig för kock och aktivist har tillsammans med  Mirra Fine skapat en blogg, en hemsida och den snygga välgjorda online-serien The Perennial Plate- Adventures in Sustainable Eating. Sedan 2010 har de varje vecka släppt korta vidoeklipp som visar en helt fantastisk bredd av alla möjliga (och omöjliga) typer av odling, uppfödning, jakt och fiske. Alltifrån shitake-svampodling, insektsfarmar och kalkonuppfödning till vildsvinsjakt, ostronfiske, tomatfält och stadsodling.

The Perennial Plate är en jakt på den “bästa” maten, inte bara utifrån smak utan också hållbarhet, människa, djur och jord. Varje film går hela vägen tillbaka till ursprunget och de familjer och personer som står bakom råvaran. Nästan varje avsnitt avslutas med tilllagning och recepten finns också på hemsidan.

“Taking the viewer on a journey to appreciate and understand where good food comes from and how to enjoy it”

Det är lite som att Klein och Fine skapar en “take it or leave it”-känsla, videoklippen utelämnar inget utan visar allt. När det till exempel handlar om kött så visar de allt från avlivning till slakt och tilllagning, på ett snyggt sätt. De vill visa precis hur det går till och passar det inte så får man stänga av eller möjligtvis fundera över sina matvanor. Serien är ändå ingen uppläxning utan mer en tankeställare och en inspirationskälla…
Bra musik är det också!

Totalt finns 105 avsnitt och 3 säsonger. I första säsongen, och de första 52 avsnitten, har duon rest runt i Minnesota och gjort en ny film varje vecka om bra mat från delstaten. I andra säsongen utökas filmerna till hela USA. Genom tips från tittare och läsare besöker duon personer som på ett eller annat sätt förser andra med mat. Och i tredje säsongen, som är den som pågår just nu, reser duon runt i hela världen och för att, som de skriver själva: “explore the wonders, complexities and stories behind the ever more connected global food system”. De ska besöka 12 länder på 14 månader och filma under tiden, den första filmen från Japan har redan kommit ut!

Det är svårt att förmedla hur intressant och kul den här serien är. Det som är fränt är att det finns något för alla, spelar ingen roll om man är vegetarian, jägare eller bara väldigt intresserad av mat! Hoppas några tittar in på sidan, klippet nedan är ett litet smakprov i form av en sammanfattning av de 52 filmerna som spelades in runt om i USA !

/Brita

Trendspaning á la Laos!

Jag är inspirationsberoende. Utan inspiration blir jag på dåligt humör och kan inte få något vettigt gjort. Inspiration är lite som mitt bränsle för att kunna göra bra saker. Som tur är går det att hitta inspiration lite överallt; fina bilder, artiklar, bloggar, stadsmiljöer, naturen och roligt folk är bara några exempel.

Som några av er vet så har jag de senaste 8 veckorna befunnit mig i Laos för att skriva examensarbete, och är man i ett nytt land så finns det ju knappt nån hejd på inspirationsflödet! Något som är väldigt inspirerande och som jag funderat en del över är matkulturen. Häromdagen såg jag därför till att fota lite av det lokala utbudet. Något som slog mig var att det är hel del som går i linje med de hetaste trenderna inom livsmedel! Bilderna är tagna under Boat Race Festival som lokalt är en av de största händelserna under hela året.

Till att börja med har vi ju det här med insekter. Enligt forskare från bland annat Wageningen University är insekter framtidens källa till protein och även kalcium, de har till och gett ut en insektskokbok för att manifestera detta. I många delar av världen äter man redan insekter som snacks, här i Laos till exempel. Och egentligen är det inte så tokigt eftersom vissa insekter är skadedjur som det finns alldeles för många av. I Kina till exempel är gräshoppssvärmar ett stort problem då de kan förstöra en skörd på nolltid. Att fånga dem och äta upp dem är ju ett bättre sätt att hushålla med resurserna än att bara döda dem? Vi äter kräftor och andra skaldjur men än så länge passar inte insekterna in i vår bild av vad som är ätbart. Kanske kan det vara en lösning att utvinna det kalcium och protein som finns i dom små gynnarna och sedan använda det som en tillsats?Den andra trenden jag kom att tänka på i vimmlet var det här med smarta förpackningar. Som ni kanske läst finns det i stilla havet en gigantisk skärp-virvel, även kallad Pacific Trash Vortex, som till stor del utgörs av plast. Det som hamnat i virveln är sådant som inte är biologiskt nedbrytbart. Vad man ser på bilderna ovan är först några fina förpackningar av bananlöv som innehåller ris och frukt. På den andra bilden är det sockerrör fyllda med sticky rice. Ifall man vill ha ett snack eller lite ris till sitt grillspett är det bara att köpa ett sådant bananlöv eller ett sockerrör, skala och sedan knapra i sig innehållet. Båda förpackningarna kommer förr eller senare brytas ner i naturen och riskerar inte att hamna på nån soptipp varken i  havet eller på land. På en festival (som är precis vad bilderna är tagna på) där nästan allt äts direkt på plats är väl ändå enklare nedbrytbara förpackningar ett väldigt smart alternativ? Samma sak borde väl kunna funka för take-away snabbmat?

Vi har ju inga bananlöv eller sockerör i Sverige, men det borde ju finnas andra liknande alternativ. Biodegradable packaging är ett hett ämne på universitet men också inom de stora förpackningsföretagen. Men ser man till förpackningarna på bilderna ovan kanske lösningen finns närmare än vad man tror!
/Brita

Kan träd, ris och bomber bli business?

I skrivande stund sitter jag på ett kontor i Laos huvudstad Vientiane. Sedan en vecka tillbaka är jag och min pojkvän Sebastian Levall här för att göra en studie på skogsföretaget Stora Enso. Studien skall bli basen för vårt examensarbete och har finansierats genom ett MFS-stipendium (Minor Field Study) från SIDA .Temat för studien är (något förenklat :-) ) hur företag som startar verksamhet i fattiga länder kan tjäna pengar och samtidigt förbättra förutsättningarna för de lokala invånarna. Vi har alla hört och läst om hur stora företag med verksamhet i fattiga länder tar alltför lite hänsyn till lokala svårigheter, låter människor jobba under dåliga förutsättningar och rent utav försämrar möjligheterna för dem.

En av mina och Fridas akademiska idoler (lite muppigt, vi vet) är den amerikanska marknadsföringsforskaren Michael Porter från Harvard Business School. Han har tillsammans med sin kollega Mark Kramer myntat begreppet “CSV- Creating Shared Value” vilket innebär att de affärsmodeller som kan skapa värde för både företag och samhälle samtidigt är de som kommer vinna i längden. Det är inte hållbart att som företag skada miljö eller människa, det kommer slå tillbaka på företagets trovärdighet och varumärke. Däremot finns det stora möjligheter till utveckling om man hittar en modell som fungerar i det samhälle där man är verksam och samtidigt genererar vinst! För den som är intresserad finns en video med en väldigt engagerad Porter HÄR.Bomber
Laos är ett Asiens fattigaste länder och också ett av de länder som drabbades hårdast under Vitnamkriget. På hälften av landets yta finns fortfarande mängder av UXO’s – “unexploded objects” kvar i marken och varje år dör många av att ha trampat på fel ställe, de senaste 3 åren har det varit 50 olyckor där cirka hälften ledde till dödsfall. Detta sätter stora begränsningar i var byborna kan odla sin mat. Det första steget i Stora Ensos affärsmodell är att röja undan bomber för att frigöra mark som annars inte skulle kunnat användas till någonting, i vissa delar av sydöstra Laos röjs det undan så mycket som 1 ton/ ha!  

Ris och träd
Den affärsmodell vi studerar bygger också på agroforestry, det vill säga att jordbruk och skogsbruk bedrivs parallellt och hjälper upp varandra. Genom att plantera eucalyptus och ris med cirka nio meter mellan raderna, en meter mellan träden, blir eucalyptusträden lika stora överallt (eftersom ingenting skuggar dem) och riset växer bättre med hjälp av jordbearbetning än vad det gjort om lantbrukarna tillämpat det traditionella svedjebruket. Allt ris tillfaller de lokala byborna, som också är de som jobbar på plantagen, och träden tillhör Stora Enso. Invånarna får alltså en större risskörd som gör att de kan sälja en del, de har avlönat arbete och Stora Enso får snabbväxande träd av hög kvalitet.

Vi har ännu inte varit i de sydöstra delarna av landet där vi skall göra några av våra intervjuer, men i helgen fick vi besöka både byar och plantager som bygger på samma modell. Filmen ovan är Stora Enso’s sammanfattning av det här projektet som idag är cirka 250 hektar men som skall bli mycket större. Vad slutsatsen blir av vårt x-jobb vet vi förstås inte än, men det är väldigt kul att vara på plats!

Jag kommer fortsätta blogga om allt möjligt på ABSOLUTAGRONOM.SE under tiden jag är här, vill inte lämna min kompanjon Frida i sticket. Ett möjligt inlägg kan vara hur festivalmaten här inte består av langos utan snarare hönsfötter och halvt utvecklade ägg…

To be continued…
/Brita

Sojabönan tar över världen

Sojabönan är världens viktigaste olje- och proteingröda och odlas i stor skala i USA, Brasilien, Argentina och Kina. USA står för hälften av världens produktion och odlar årligen 29 miljoner hektar; i Brasilien odlas ca 20 miljoner hektar. Soja används framförallt som djurfoder, inte minst i Europa. Sojaproduktionen är kritiserad för att ha stor miljöpåverkan, särskilt i Sydamerika där växande sojaodlingar leder till skövling av regnskog och uppodling av savann, ökad bekämpningsmedelsanvänding och minskad biologisk mångfald.

Men man kan faktiskt odla soja i Sverige också. JTI (Institutet för jordbruks- och miljöteknik) skrev i somras att allt fler svenska lantbrukare odlar sin egen soja. Fredrik Fogelberg, forskare på JTI, är expert på svensk sojaodling och initiativtagare till senare års odlingar. På 30 år har ingen soja odlats i Sverige men 2009 startade återigen odlingar i samband med ett forskningsprojekt finansierat av Stiftelsen Lantbruksforskning. Idag odlas soja på många olika platser men än så längre handlar det mest om försöksodlingar. Och fler hakar på trenden, förra veckan rapporterade Corren.se att företaget Forsbecks i samarbete med en lantbrukare i Skänninge också startat försöksodlingar.

Förutom att soja är ett proteinfodermedel, används soja i livsmedel (typ sojamjölk och tofu) samt i många industriella, icke-ätbara produkter, till exempel biodiesel. Biljätten Ford samarbetar med amerikanska United Soybean Board (USB) för att utveckla sojabaserade material som ska ersätta oljebaserade material i företagets produkter. På så sätt vill Ford förbättra sina bilars miljömässiga hållbarhet och minska deras “footprint”. Redan idag används sojabaserade material i form av ett “biobaserat skum” i varje Fordbil tillverkad i Nordamerika. För dig som inte vet så används skum i bilar som en barriär eller isolering för ljud och vibrationer. Samarbetet med USB som pågått i 10 år har hjälpt Ford att från sojabönor utveckla det perfekta skummet och ta fram andra produkter såsom många av de plaster som finns i bilar. Fräsigt!

Collaborative consumption – en ny gammal idé!

Ibland är det roligt hur koncept och fenomen som existerat i generationer får ett nytt namn och helt plötsligt blir populärt på nytt! Ett sådant koncept är collaborative consumption (samverkanskonsumtion). Begreppet collaborative consumption har växt fram via alla de sajter på internet där människor kan dela, låna, sälja och byta sina prylar med varandra. Det handlar om att dela snarare än att äga och på de olika marknadsplatserna är det ofta person till person som gäller, inga mellanhänder. Rachel Botsman som varit verksam vid Oxford University och Harvard University har skrivit boken “What’s mine is yours” som handlar om just detta. Även om det inte är särskilt nytt att dela eller byta saker med varandra så har det nya tänket spridit sig och inspirerat till en massa nya affärsidéer. Collaborative Consumption har av TIME-magazine blivit rankat som en av 10 idéer som kommer förändra världen!

Exempel på CC

De mest välkända exemplen på CC är förstås blocket och ebay men det finns också exempel där det inte är några pengar inblandade,FreeCycle går ut på att inom vissa områden ge bort och ta emot saker helt gratis. Bilpooler är ett annat exempel, framgångsrika Zip Car finns i stora delar av USA, Canada och Storbrittanien. Hinner Du är ett svenskt initiativ där personer med brist på tid kan be personer som har tid över om hjälp med nästan vad som helst, till exempel klippa gräset eller skruva ihop IKEA-möbler. Det kanske mest banbrytande exemplet är den snygga sajten Airbnb där vem som helst kan hyra ut ett rum eller ett hus till någon annan för ett pris man bestämmer själv. Fler exempel finns i videon nedan!

Lantbruk och Collaborative Consumption? 

Den gigantiska stadsodlingstrenden är också ett exempel på Collabortive Consumption. Förra veckan rapporterade både DN och Sveriges Radio från söder i Stockholm där föreningen Trädgård på spåret gjort det möjligt för vem som helst att delta i odling och skörd av grönsaker. Tanken är att odlingslandskap som detta skall ta livsmedlen närmare konsumenten och bidra till en trevligare stadsmiljö. I USA har föreningen National Young Farmers Coalition dragit igång en variant av den traditionella maskinringen som kallas Farm Hack. Idén är att unga lantbrukare skall träffas och effektivisera sin maskinanvändning genom att dela på användningen av maskinerna men också genom att bygga om gamla maskiner för nya ändamål. 

Collaborative Consumption är som sagt inget nytt, kanske bara något som varit bortglömt ett tag, i alla fall i företagssammanhang. Det kan dock vara något att fundera över eftersom gemensam konsumtion kan spara både pengar och resurser!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...